Just nu är det tungt...
Både på hemmafronten och runt omkring oss. Dottern har haft en jobbig period av nedstämdhet. Trött, irriterad, mer utbrott, orkeslös, apatisk osv.
Jobbigt som tusan att se som förälder.
Har varit på extra möten på BUP. Skulle ha börjat jobba med hennes ångestproblematik. Men vi fick skjuta det åt sidan och ta tag i måendet på stört. (Vilket i och för sig är påverkat av hennes ångest = moment 22).
Vid ett av mötena fick dottern skatta sig. Psykologen undrade hur hon mådde på en skala mellan 0-10 där 10 är värst och 0 är toppen. Dottern skattade sig på en 8. Psykologen såg allvarligt på detta och vi fick uppgifter vi skulle göra hemma.
Efter ca 2 v skattade hon sig på 6,5 så vi var på väg åt rätt håll. Men psykologen vill att hon ska ner helst till en 3a.
Nästa möte är om tre dagar. Pappan och jag ska själva gå dit. Jag hoppas att vi kan få lite strategier för att "klara" julledigheten.
Tänk om fler kunde förstå....
//Mammafunderingar
lördag 14 december 2013
torsdag 31 oktober 2013
Höstlov
Sen en tid tillbaka har vi haft två möten inbokade under just höstlovet. Två olika dagar. Vad bra tänkte mamman, dottern missar ju så mycket i skolan, när vi går i väg på möten osv...
Tyvärr tänkte inte dottern likadant.....
"Hur kan man boka in möten på lovet" "Vem är så dum som tror att man går på möten på lovet" "Aldrig att jag går på möten när det är lov" osv.
Eh, oj! Vi tänkte visst inte likadant.
När det var dags för första mötet så skulle jag gå själv tillsammans med dottern, pappan hade ingen möjlighet att komma med. Vi skulle träffa psykologen och resursen som är med dottern i skolan. Gå igenom ett test som dottern gjort i skolan som BUP har haft hand om. Men... jag fick åka utan dottern. Hon följde inte med.
Det är ju inte så att man tar en 12-åring under armen och går precis...
Dag två kom och det var dags för nästa möte. Habiliteringen, träffa arbetsterapeuten och specialpedagog. Tror det eller ej, men dottern följde med. Det gick bra, men hon var irriterad över att mötena hamnat under lovet.
Jag har försökt att prata med henne och förklarat att de flesta människor jobbar på lov. Det är bara skolan som har höstlov. "Jaha kul för dem då, men jag är ledig och vill inte gå på möten" Svarar hon då irriterat...
Till en annan gång vet jag att möten på lovet inte är att föredra, det kan till och med bli så att jag bokar om dessa möten om det blir så igen.
Att välja sina strider...
//Mammafunderingar
Tyvärr tänkte inte dottern likadant.....
"Hur kan man boka in möten på lovet" "Vem är så dum som tror att man går på möten på lovet" "Aldrig att jag går på möten när det är lov" osv.
Eh, oj! Vi tänkte visst inte likadant.
När det var dags för första mötet så skulle jag gå själv tillsammans med dottern, pappan hade ingen möjlighet att komma med. Vi skulle träffa psykologen och resursen som är med dottern i skolan. Gå igenom ett test som dottern gjort i skolan som BUP har haft hand om. Men... jag fick åka utan dottern. Hon följde inte med.
Det är ju inte så att man tar en 12-åring under armen och går precis...
Dag två kom och det var dags för nästa möte. Habiliteringen, träffa arbetsterapeuten och specialpedagog. Tror det eller ej, men dottern följde med. Det gick bra, men hon var irriterad över att mötena hamnat under lovet.
Jag har försökt att prata med henne och förklarat att de flesta människor jobbar på lov. Det är bara skolan som har höstlov. "Jaha kul för dem då, men jag är ledig och vill inte gå på möten" Svarar hon då irriterat...
Till en annan gång vet jag att möten på lovet inte är att föredra, det kan till och med bli så att jag bokar om dessa möten om det blir så igen.
Att välja sina strider...
//Mammafunderingar
onsdag 30 oktober 2013
Tiden går...
Det var ett tag sen jag skrev.
Kanske beror det på att det varit lite lugnare på hemmafronten, kanske beror det på att tiden inte har funnits pga. hemsituationen....
Veckan före höstlovet, hade vi ett inbokat utvecklingssamtal med stora dottern. Jag och pappan går alltid tillsammans på utvecklingssamtalen. Sen skulle den tjej som hjälper vår dotter i skolan vara med. (hon är ingen assistent utan mer en resurs i gruppen, kanske något mer riktad till vår dotter). Dottern har ju pratat om detta samtal sen i somras "jag tänker inte följa med" "varför har man såna dumma samtal för" "jag får ju ändå bara höra hur dålig jag är" osv.
I alla fall så dagen det var dags börjar det med att jag får ett samtal precis när jag börjat jobba på morgonen, det var dottern: "fattar du hur kallt det är idag" säger hon. "Ehh, och det ringer du och säger till mig när jag jobbar", svarade jag. "Ok då, då kan jag väl även passa på att fråga hur dags det där dumma utvecklingssamtalet är" säger hon sen (även om vi kvällen innan gått igenom tider osv). "Ja, det är kl. 16.00" svarar jag och vi lägger på. Jag känner hur jag själv börjar känna mig illa till mods, hur mår då dottern?!?
Klockar slår 12.30 då ringer min telefon igen. Dottern! Hon hade så fruktansvärt ont i huvudet och var NOG tvungen att gå hem, enligt henne själv. Jag sa att hon fick försöka en stund till. Jag visste ju liksom vart vi var på väg. Jag bad att få prata med hennes lärare (detta var en annan lärare i ett annat ämne, alltså inte hon som skulle hålla i utv.samtalet) jag berättade som det var att jag mes största sannorlikhet vet vad "huvudvärken" beror på. Läraren förstod precis och sa att hon skulle ta hand om dottern och frågade om hon fick ge en panodil.
14.30 ringer hon igen. (då hade de återigen bytt lärare och hade bild, sista timmen) Nu stod hon bara inte ut. Jag kände att jag måste ju ändå ta henne på allvar och sa att hon fick åka hem.
Vi kom hem samtidigt och jag möts av en lågmäld dotter som direkt sa "jag går och lägger mig".
Hon låg där i sängen och jag funderade på hur gör man nu?! Jag visste ju att detta berodde på samtalet. Jag frågade henne hur hon ville göra. Hon sa att hon inte visste. Jag sa att 15.45 åker jag du väljer själv om du vill följa med.
Hon valde att inte följa med...
När vi kom hem från samtalet (som förövrigt tog 1 timme och 45 minuter), så var dottern uppe och på strålande humör. När vi frågade hur hon mådde sa hon glatt: "huvudvärken är borta".
Stackars tjej, en hel dag skulle hon gå och oroa sig för detta... Är det vettigt?!?
Vad är rätt, vad är fel. I detta läget kände vi att vi gjorde rätt som lät henne slippa!
//Mammafunderingar
Kanske beror det på att det varit lite lugnare på hemmafronten, kanske beror det på att tiden inte har funnits pga. hemsituationen....
Veckan före höstlovet, hade vi ett inbokat utvecklingssamtal med stora dottern. Jag och pappan går alltid tillsammans på utvecklingssamtalen. Sen skulle den tjej som hjälper vår dotter i skolan vara med. (hon är ingen assistent utan mer en resurs i gruppen, kanske något mer riktad till vår dotter). Dottern har ju pratat om detta samtal sen i somras "jag tänker inte följa med" "varför har man såna dumma samtal för" "jag får ju ändå bara höra hur dålig jag är" osv.
I alla fall så dagen det var dags börjar det med att jag får ett samtal precis när jag börjat jobba på morgonen, det var dottern: "fattar du hur kallt det är idag" säger hon. "Ehh, och det ringer du och säger till mig när jag jobbar", svarade jag. "Ok då, då kan jag väl även passa på att fråga hur dags det där dumma utvecklingssamtalet är" säger hon sen (även om vi kvällen innan gått igenom tider osv). "Ja, det är kl. 16.00" svarar jag och vi lägger på. Jag känner hur jag själv börjar känna mig illa till mods, hur mår då dottern?!?
Klockar slår 12.30 då ringer min telefon igen. Dottern! Hon hade så fruktansvärt ont i huvudet och var NOG tvungen att gå hem, enligt henne själv. Jag sa att hon fick försöka en stund till. Jag visste ju liksom vart vi var på väg. Jag bad att få prata med hennes lärare (detta var en annan lärare i ett annat ämne, alltså inte hon som skulle hålla i utv.samtalet) jag berättade som det var att jag mes största sannorlikhet vet vad "huvudvärken" beror på. Läraren förstod precis och sa att hon skulle ta hand om dottern och frågade om hon fick ge en panodil.
14.30 ringer hon igen. (då hade de återigen bytt lärare och hade bild, sista timmen) Nu stod hon bara inte ut. Jag kände att jag måste ju ändå ta henne på allvar och sa att hon fick åka hem.
Vi kom hem samtidigt och jag möts av en lågmäld dotter som direkt sa "jag går och lägger mig".
Hon låg där i sängen och jag funderade på hur gör man nu?! Jag visste ju att detta berodde på samtalet. Jag frågade henne hur hon ville göra. Hon sa att hon inte visste. Jag sa att 15.45 åker jag du väljer själv om du vill följa med.
Hon valde att inte följa med...
När vi kom hem från samtalet (som förövrigt tog 1 timme och 45 minuter), så var dottern uppe och på strålande humör. När vi frågade hur hon mådde sa hon glatt: "huvudvärken är borta".
Stackars tjej, en hel dag skulle hon gå och oroa sig för detta... Är det vettigt?!?
Vad är rätt, vad är fel. I detta läget kände vi att vi gjorde rätt som lät henne slippa!
//Mammafunderingar
onsdag 2 oktober 2013
Att låsa sig
Idag var det ingen bra morgon...
Dottern hade lagt en tröja i tvätten för ett tag sen, som är gjord av akryl och ska tvättas separat. Det har inneburit att den blivit kvar och mamman har liksom inte hunnit tvätta denna tröja.
Just denna dag skulle hon ha denna tröja! Det fanns inga alternativ. Låsningen var ett faktum.
Tröjan hade senast hon hade den fått en fläck som var tvungen att tvättas bort, annars kunde man väl i värsta fall plockat upp tröjan, men nu gick ju inte det.
Så jag fick höra hur dum jag var som inte har tvättat tröjan.
Hur dum jag är som aldrig tvättar hennes kläder. Mm.
Så hon tänkte minsann inte gå till skolan, för hon hade INGA kläder att ta på sig... I ren frustration hade hon gått loss på köket, hällt ut en massa saker på bänkarna osv... Tack för den liksom. Det var mitt straff tydligen.
1 timme sen till skolan blev hon. Det var inte vad jag hade planerat denna morgon.
Nu sitter jag helt urlakad och ska ladda om för att åka till jobbet. Jag som tänkt hinna med lite innan jobbet.
Älskade barn, varför ska du behöva ha det så jobbigt för?
//Mammafunderingar
Dottern hade lagt en tröja i tvätten för ett tag sen, som är gjord av akryl och ska tvättas separat. Det har inneburit att den blivit kvar och mamman har liksom inte hunnit tvätta denna tröja.
Just denna dag skulle hon ha denna tröja! Det fanns inga alternativ. Låsningen var ett faktum.
Tröjan hade senast hon hade den fått en fläck som var tvungen att tvättas bort, annars kunde man väl i värsta fall plockat upp tröjan, men nu gick ju inte det.
Så jag fick höra hur dum jag var som inte har tvättat tröjan.
Hur dum jag är som aldrig tvättar hennes kläder. Mm.
Så hon tänkte minsann inte gå till skolan, för hon hade INGA kläder att ta på sig... I ren frustration hade hon gått loss på köket, hällt ut en massa saker på bänkarna osv... Tack för den liksom. Det var mitt straff tydligen.
1 timme sen till skolan blev hon. Det var inte vad jag hade planerat denna morgon.
Nu sitter jag helt urlakad och ska ladda om för att åka till jobbet. Jag som tänkt hinna med lite innan jobbet.
Älskade barn, varför ska du behöva ha det så jobbigt för?
//Mammafunderingar
tisdag 24 september 2013
Kontaktfamilj
När man har en diagnos inom autismspektrat vilket vår dotter har så innefattas man av LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionsnedsatta.
Då är det så att vi har blivit erbjudna att ha en kontaktfamilj till vår dotter. LSS-handläggaren har beviljat oss kontaktfamilj två dygn/månad.
Vi kände att någon främmande familj var inte aktuell för vår tjej. Dels för att vi själv inte skulle vara trygga med det och dels för dotterns skull. Alternativet skulle vara att hitta en familj själv!
Vi kände direkt att vi visste vilka vi skulle fråga. Vi frågade familjen i fråga och sa även att de skulle fundera och diskutera med varann innan de lämnade besked och vi underströk flera gånger att vi skulle förstå om det blev ett nej osv.
Vi behövde inte vänta länge på svar, de lämnade svar direkt samma kväll. De kände sig hedrade att vi hade frågat och tyckte det hela skulle bli spännande och kul.
Jag blev alldeles varm och berörd av deras svar och tårarna kom förstås.
Det kom en sommar med semestrar som gjorde att det hela tog lite tid, för familjen måste godkännas av familjehemshandläggarna osv. Många turer fram och tillbaka. Men nu äntligen såhär 2-3 månader senare så är allt klart och om ett par helger är det dags för första helgen.
När allt var klart, var det dags för oss att berätta för storasyster. Hon blev jätteglad och började fnissa. Vi visste att vi hade valt rätt familj!!
Detta par har vi känt i många år. Mamman i familjen och jag är barndomsvänner och vår vänskap är djup. Vi träffas kanske inte fysiskt allt för ofta men om det är någon person som jag vet finns där för mig så är det min äldsta bästa vän.
För oss var det en självklarhet att välja detta par. De har även en fin liten dotter som vår dotter tycker jättemycket om. Vi vet att vi kan lite på dem, att de är lyhörda för storasysters behov osv. De kommer göra ett toppenjobb med vår tjej.
Hur ska vi någonsin kunna visa vår tacksamhet?!
//Mammafunderingar
Då är det så att vi har blivit erbjudna att ha en kontaktfamilj till vår dotter. LSS-handläggaren har beviljat oss kontaktfamilj två dygn/månad.
Vi kände att någon främmande familj var inte aktuell för vår tjej. Dels för att vi själv inte skulle vara trygga med det och dels för dotterns skull. Alternativet skulle vara att hitta en familj själv!
Vi kände direkt att vi visste vilka vi skulle fråga. Vi frågade familjen i fråga och sa även att de skulle fundera och diskutera med varann innan de lämnade besked och vi underströk flera gånger att vi skulle förstå om det blev ett nej osv.
Vi behövde inte vänta länge på svar, de lämnade svar direkt samma kväll. De kände sig hedrade att vi hade frågat och tyckte det hela skulle bli spännande och kul.
Jag blev alldeles varm och berörd av deras svar och tårarna kom förstås.
Det kom en sommar med semestrar som gjorde att det hela tog lite tid, för familjen måste godkännas av familjehemshandläggarna osv. Många turer fram och tillbaka. Men nu äntligen såhär 2-3 månader senare så är allt klart och om ett par helger är det dags för första helgen.
När allt var klart, var det dags för oss att berätta för storasyster. Hon blev jätteglad och började fnissa. Vi visste att vi hade valt rätt familj!!
Detta par har vi känt i många år. Mamman i familjen och jag är barndomsvänner och vår vänskap är djup. Vi träffas kanske inte fysiskt allt för ofta men om det är någon person som jag vet finns där för mig så är det min äldsta bästa vän.
För oss var det en självklarhet att välja detta par. De har även en fin liten dotter som vår dotter tycker jättemycket om. Vi vet att vi kan lite på dem, att de är lyhörda för storasysters behov osv. De kommer göra ett toppenjobb med vår tjej.
Hur ska vi någonsin kunna visa vår tacksamhet?!
//Mammafunderingar
måndag 23 september 2013
Kompisar
Det här med kompisar har ju varit ett kapitel för sig.
Hon har alltid velat ha kompisar men har haft svårt att veta hur man är en lagom kompis.
Det går i perioder det här med kompisbiten. Ibland är det långa perioder då hon är ensam och går direkt hem efter skolan och umgås inte med någon = ont i mammahjärtat. Ibland är det intensivt och då ska hon va med någon varje dag = energin tar slut och det är svårt att hålla ihop sig övrig tid. Det är ett dilemma vad hon än är i för period.
I alla fall så för någon helg sedan så fick hon förfrågan att sova i tält tillsammans med två kompisar. Hon ville jättegärna (för just nu är det en intensiv kompisperiod). Först skulle de sovit hos en annan men det slutade med att fem blivande tonåringar tältade på vår trädgård (inte mig emot, jag har dem mer än gärna hemma).
Hon var superstressad innan alla kom och jag frågade vad det var om hon hade ångrat sig osv. Nej nej sa hon det ska bli så kul, men jag är så stressad jag vet inte varför. Två av vännerna skulle äta kvällsmat hos oss och de andra två kom senare. Vi handlade pizza på barnens begäran och hon stressade inför detta. De åt och sedan kom de andra och jag fick hjälp av en annan mamma att sätta upp tältet. (Det kan tilläggas att pappan och lillasyster var inte hemma vid detta tillfälle, då hade det nog inte varit genomförbart). Hon for omkring och hämtade grejer, rev fram det hon tyckte skulle va i tältet och impulsiviteten flödade. Jag fick stoppa henne några gånger.
Övernattningen gick jättebra, lite spökhistorier och sånt som hör till.
Dagen efter droppade vännerna av en efter en och efter lunch var vi själva. Då stupade hon i säng. Orkade inte nåt. Efter en stund kom hon ner och frågade mig frågor om saker som jag inte kunde svara på just där och då eftersom de grejerna skulle diskuteras med pappan först. Då flippade hon ur totalt. Gapade och skrek och slängde grejer. Krävde att jag skulle svara. Jag bad henne flera gånger att gå undan och gå till sitt rum osv. Jag sa till henne att du är för trött för att diskutera detta nu. Då blev hon ännu argare.
Hon höll på ett par timmar. Kunde senare bryta situationen när jag frågade om vi inte skulle passa på att ha myskväll bara hon och jag när ändå pappa och lillasyster var iväg och det ville hon.
Likadant på söndagen, hon var sängliggande hela dagen.
Det är smärtsamt som mamma att se att hon blir så fullständigt urpumpad på energi att det ska ta flera dygn för henne att komma i balans igen.
Visst vet jag också att man blir trött av en övernattning. Men det här är nåt helt annat!
Mitt hjärta smärtar...
//Mammafunderingar
Hon har alltid velat ha kompisar men har haft svårt att veta hur man är en lagom kompis.
Det går i perioder det här med kompisbiten. Ibland är det långa perioder då hon är ensam och går direkt hem efter skolan och umgås inte med någon = ont i mammahjärtat. Ibland är det intensivt och då ska hon va med någon varje dag = energin tar slut och det är svårt att hålla ihop sig övrig tid. Det är ett dilemma vad hon än är i för period.
I alla fall så för någon helg sedan så fick hon förfrågan att sova i tält tillsammans med två kompisar. Hon ville jättegärna (för just nu är det en intensiv kompisperiod). Först skulle de sovit hos en annan men det slutade med att fem blivande tonåringar tältade på vår trädgård (inte mig emot, jag har dem mer än gärna hemma).
Hon var superstressad innan alla kom och jag frågade vad det var om hon hade ångrat sig osv. Nej nej sa hon det ska bli så kul, men jag är så stressad jag vet inte varför. Två av vännerna skulle äta kvällsmat hos oss och de andra två kom senare. Vi handlade pizza på barnens begäran och hon stressade inför detta. De åt och sedan kom de andra och jag fick hjälp av en annan mamma att sätta upp tältet. (Det kan tilläggas att pappan och lillasyster var inte hemma vid detta tillfälle, då hade det nog inte varit genomförbart). Hon for omkring och hämtade grejer, rev fram det hon tyckte skulle va i tältet och impulsiviteten flödade. Jag fick stoppa henne några gånger.
Övernattningen gick jättebra, lite spökhistorier och sånt som hör till.
Dagen efter droppade vännerna av en efter en och efter lunch var vi själva. Då stupade hon i säng. Orkade inte nåt. Efter en stund kom hon ner och frågade mig frågor om saker som jag inte kunde svara på just där och då eftersom de grejerna skulle diskuteras med pappan först. Då flippade hon ur totalt. Gapade och skrek och slängde grejer. Krävde att jag skulle svara. Jag bad henne flera gånger att gå undan och gå till sitt rum osv. Jag sa till henne att du är för trött för att diskutera detta nu. Då blev hon ännu argare.
Hon höll på ett par timmar. Kunde senare bryta situationen när jag frågade om vi inte skulle passa på att ha myskväll bara hon och jag när ändå pappa och lillasyster var iväg och det ville hon.
Likadant på söndagen, hon var sängliggande hela dagen.
Det är smärtsamt som mamma att se att hon blir så fullständigt urpumpad på energi att det ska ta flera dygn för henne att komma i balans igen.
Visst vet jag också att man blir trött av en övernattning. Men det här är nåt helt annat!
Mitt hjärta smärtar...
//Mammafunderingar
fredag 30 augusti 2013
När det blir för mycket.
Ekvationen kan va svår att få ihop.
Jobba heltid
En storasyster med diagnoser
En lillasyster som hamnar i kläm
Fixa med läkarbesök
Ringa samtal
Prata med skolan
Reda i konflikter
Ligga femtioelva steg före för att undvika utbrott
Planera vardagen
Ta hand om hemmet
mm mm.
Jag vet att jag inte är ensam, alla har sin vardag med olika bekymmer av olika slag. Men just nu är det för mycket för mig.
Det tar ett tag innan man kommer till insikt med det. När man själv klassas som kontrollfreak av både den ena och den andra, och det stämmer, jag vill ha kontroll på saker och ting. Jag vill ha allt nedskrivet i min almanacka, för att jag vet att jag blir mer stressad över att inte ha koll på situationen. Men just nu, har jag inte kontroll.
Jag glömmer saker.
Drar mig för att utföra saker, som jag annars gör per automatik
Tycker att vissa grejer är jobbigt att ta tag i, t.ex. ringa ett samtal kan vara svårt att få till.
Jag hittar inte motivationen i nåt.
Det är motigt att gå upp på morgnarna.
Det är svårt att komma till ro på kvällarna.
mm mm.
Detta gör att jag får så enormt mycket ångest över att jag inte har orken till mina barn. Tålamodet finns inte. Orken att hitta på saker finns inte. Usch vilken tråkig mamma jag är just nu.
Jag har tagit mod till mig och bokat in ett besök hos en kurator. Tyvärr lång väntetid, men vi får väl se vad som händer...
Ibland är det bara för mycket...
//Mammafunderingar
Jobba heltid
En storasyster med diagnoser
En lillasyster som hamnar i kläm
Fixa med läkarbesök
Ringa samtal
Prata med skolan
Reda i konflikter
Ligga femtioelva steg före för att undvika utbrott
Planera vardagen
Ta hand om hemmet
mm mm.
Jag vet att jag inte är ensam, alla har sin vardag med olika bekymmer av olika slag. Men just nu är det för mycket för mig.
Det tar ett tag innan man kommer till insikt med det. När man själv klassas som kontrollfreak av både den ena och den andra, och det stämmer, jag vill ha kontroll på saker och ting. Jag vill ha allt nedskrivet i min almanacka, för att jag vet att jag blir mer stressad över att inte ha koll på situationen. Men just nu, har jag inte kontroll.
Jag glömmer saker.
Drar mig för att utföra saker, som jag annars gör per automatik
Tycker att vissa grejer är jobbigt att ta tag i, t.ex. ringa ett samtal kan vara svårt att få till.
Jag hittar inte motivationen i nåt.
Det är motigt att gå upp på morgnarna.
Det är svårt att komma till ro på kvällarna.
mm mm.
Detta gör att jag får så enormt mycket ångest över att jag inte har orken till mina barn. Tålamodet finns inte. Orken att hitta på saker finns inte. Usch vilken tråkig mamma jag är just nu.
Jag har tagit mod till mig och bokat in ett besök hos en kurator. Tyvärr lång väntetid, men vi får väl se vad som händer...
Ibland är det bara för mycket...
//Mammafunderingar
tisdag 27 augusti 2013
Lillasyster
Ur ett lillasystersperspektiv:
"-Mamma, kan jag få leka med någon efter skolan idag?"
Jag funderar lite och svarar inte på direkten. Då säger lillasyster ganska direkt innan jag hunnit svara:
"Ja, just det vi måste ju se vad X är på för humör, det kanske inte går att ta med någon hem."
Det behövs inga förklarande ord till den smärta mitt hjärta kände då. Stackars liten lillasyster.
//mammafunderingar
"-Mamma, kan jag få leka med någon efter skolan idag?"
Jag funderar lite och svarar inte på direkten. Då säger lillasyster ganska direkt innan jag hunnit svara:
"Ja, just det vi måste ju se vad X är på för humör, det kanske inte går att ta med någon hem."
Det behövs inga förklarande ord till den smärta mitt hjärta kände då. Stackars liten lillasyster.
//mammafunderingar
lördag 24 augusti 2013
Efter första skolveckan...
Jag är helt slut.
Första skoldagen gick över förväntan. Hon var nöjd när hon kom hem!
Jag var ledig för att finnas tillhands om det skulle va nåt.
Andra skoldagen gick en mycket nervös tjej till skolan, först lektionen skulle hållas på högstadiet! Det gick bra och efter skolan var hon hos mormor en sväng.
Jag och pappan hade utbildning på habiliteringen på em.
Tredje skoldagen gick bra. (Jag jobbade) Hon hade med sig en kompis hem.
När kompisen åkt hem blev hon sur och tvär. Började hacka på lillasyster. Men tillslut gick hon till sitt rum och tog hörlurarna på sig och kvällen blev lugn. Pappan jobbade sent och jag var tacksam att lugnet höll i sig.
Fjärde dagen var det bestämt sen innan att vi skulle till psykologen för genomgång av ett minnesträningstest som hon ska genomgå. Vi skulle ha med oss en personal från skolan. Vilket betydde att när vi lämnade lillasyster på morgonen skulle vi hämta upp personalen och vi skulle åka tillsammans till psykologen. Dottern visste om detta. Men det hade visst inte gått fram att vi skulle åka 10 min tidigare än vad hon normalt sett åker till skolan i vanliga fall. Jag ropar på henne på morgonen att vi ska ju åka si och så dags. En explosion utvecklas och utbrottet var ett faktum. "Du fattar väl själv att jag inte hinner om vi ska åka 10 minuter tidigare" "du är så jävla dum som bestämmer sånt här" osv...
Hon var vansinnig, jag gav henne ett alternativ att jag skulle åka och lämna lillasyster och plocka upp personalen sen hämta upp storasyster då fick hon sina 10 min extra. Hon var inte nöjd med alternativet, suckade och stånkade. Men så fick det bli.
Kvällen var relativt lugn. Pappan jobbade återigen sent.
Femte dagen och fredag. Kvällen kom och hon var kaxig och slängde ur sig elakheter till sin lillasyster. Jag har så svårt för när hon gör det och går igång på det. Tjafset var i full gång och hon skrek "jsg hatar dig, kärringjävel" "du är så jävla dum din kärring" osv...
Det slutade med att hon tillslut somnade 20.30 (har inte hänt på väldigt länge att hon somnat så tidigt) Antagligen väldigt trött efter första skolveckan.
Nu är det lördag. För en stund sen säger hon till mig "stäng av den där jävla radion, jag läser" (grejen är att hon satt själv närmst radion och det var inte jag som hade satt på den tidigare utan pappan) jag svarar henne "du får vänta jag har inte tid just nu, annars får du stänga av den själv" (jag svarade på mail i mobilen) hon blir skitarg och börjar skrika "stäng av den då" "du håller ju bara på med mobilen, stäng av den sa jag" jag sa återigen till henne att kan du inte vänta så får du stänga av själv. "Men din jävla kärringjävel stäng av radion sa jag" får jag återigen höra. Jag går fram till henne och säger till henne att hon ska sluta upp med att kalla mig kärringjävel osv. Hon svarar "skiter väl jag i, Jag säger vad jag vill" Sen tar hon nivån till nästa steg. Börjar slå och nypa mig.
Det här var verkligen inte min vision av hur det skulle vara att bli en mamma....
Återigen det blir sällan som man tänkt sig.
//mammafunderingar.
Första skoldagen gick över förväntan. Hon var nöjd när hon kom hem!
Jag var ledig för att finnas tillhands om det skulle va nåt.
Andra skoldagen gick en mycket nervös tjej till skolan, först lektionen skulle hållas på högstadiet! Det gick bra och efter skolan var hon hos mormor en sväng.
Jag och pappan hade utbildning på habiliteringen på em.
Tredje skoldagen gick bra. (Jag jobbade) Hon hade med sig en kompis hem.
När kompisen åkt hem blev hon sur och tvär. Började hacka på lillasyster. Men tillslut gick hon till sitt rum och tog hörlurarna på sig och kvällen blev lugn. Pappan jobbade sent och jag var tacksam att lugnet höll i sig.
Fjärde dagen var det bestämt sen innan att vi skulle till psykologen för genomgång av ett minnesträningstest som hon ska genomgå. Vi skulle ha med oss en personal från skolan. Vilket betydde att när vi lämnade lillasyster på morgonen skulle vi hämta upp personalen och vi skulle åka tillsammans till psykologen. Dottern visste om detta. Men det hade visst inte gått fram att vi skulle åka 10 min tidigare än vad hon normalt sett åker till skolan i vanliga fall. Jag ropar på henne på morgonen att vi ska ju åka si och så dags. En explosion utvecklas och utbrottet var ett faktum. "Du fattar väl själv att jag inte hinner om vi ska åka 10 minuter tidigare" "du är så jävla dum som bestämmer sånt här" osv...
Hon var vansinnig, jag gav henne ett alternativ att jag skulle åka och lämna lillasyster och plocka upp personalen sen hämta upp storasyster då fick hon sina 10 min extra. Hon var inte nöjd med alternativet, suckade och stånkade. Men så fick det bli.
Kvällen var relativt lugn. Pappan jobbade återigen sent.
Femte dagen och fredag. Kvällen kom och hon var kaxig och slängde ur sig elakheter till sin lillasyster. Jag har så svårt för när hon gör det och går igång på det. Tjafset var i full gång och hon skrek "jsg hatar dig, kärringjävel" "du är så jävla dum din kärring" osv...
Det slutade med att hon tillslut somnade 20.30 (har inte hänt på väldigt länge att hon somnat så tidigt) Antagligen väldigt trött efter första skolveckan.
Nu är det lördag. För en stund sen säger hon till mig "stäng av den där jävla radion, jag läser" (grejen är att hon satt själv närmst radion och det var inte jag som hade satt på den tidigare utan pappan) jag svarar henne "du får vänta jag har inte tid just nu, annars får du stänga av den själv" (jag svarade på mail i mobilen) hon blir skitarg och börjar skrika "stäng av den då" "du håller ju bara på med mobilen, stäng av den sa jag" jag sa återigen till henne att kan du inte vänta så får du stänga av själv. "Men din jävla kärringjävel stäng av radion sa jag" får jag återigen höra. Jag går fram till henne och säger till henne att hon ska sluta upp med att kalla mig kärringjävel osv. Hon svarar "skiter väl jag i, Jag säger vad jag vill" Sen tar hon nivån till nästa steg. Börjar slå och nypa mig.
Det här var verkligen inte min vision av hur det skulle vara att bli en mamma....
Återigen det blir sällan som man tänkt sig.
//mammafunderingar.
måndag 19 augusti 2013
En vecka sen sist.
Nu har det gått en vecka sen jag skrev sist, om det här med att snöa in på olika saker. Hon har redan släppt "läppglansfasen" den höll inte i sig speciellt länge, men den var intensiv när den varade...
Vi har haft ett par ganska jobbiga dagar.
Idag börjar skolan för mina tjejer. Dagarna innan har varit tuffa. Stämningen har varit jobbig, storasyster har tänt till direkt och varit arg för minsta lilla. Vi har inte ens fått nämna ordet skola hemma utan att hon blir arg. Jag skulle härom dagen fråga lillasyster hur det kändes att börja i 2an. Då blev storasyster galen och skrek "prata inte om skolan" osv.
Storasyster börjar 6an och hon vet att det blir betyg osv. Hon har ångest över detta.
Jag har varit förutseende inför skolstart och nyttjat en av kontaktdagarna man får från försäkringskassan när man har ett barn som har diagnos inom autismspektrat. Så jag är ledig och har följt barnen till skolan. I ärlighetens namn trodde jag att morgonen skulle bli en katastrof, jag var beredd på värsta morgonen någonsin. Tänk så fel jag hade, och tur var väl det. Morgonen gick superbra. Inget bråk alls! Jag följde två förväntansfulla döttrar. Båda var lika nervösa tror jag. Men det gick så bra. Jag var med en stund och kunde sen ge mig hem. Bara vetskapen hos min dotter att jag är hemma tror jag var lugnande på henne, hon vet att hon kan ringa när som om hon behöver och att jag finns fem minuter därifrån.
Jag sitter hemma och hoppas innerligt att jag hämtar en glad storasyster sen.
Det blir inte alltid som man tänkt sig, ibland blir det bättre!
/Mammafunderingar
Vi har haft ett par ganska jobbiga dagar.
Idag börjar skolan för mina tjejer. Dagarna innan har varit tuffa. Stämningen har varit jobbig, storasyster har tänt till direkt och varit arg för minsta lilla. Vi har inte ens fått nämna ordet skola hemma utan att hon blir arg. Jag skulle härom dagen fråga lillasyster hur det kändes att börja i 2an. Då blev storasyster galen och skrek "prata inte om skolan" osv.
Storasyster börjar 6an och hon vet att det blir betyg osv. Hon har ångest över detta.
Jag har varit förutseende inför skolstart och nyttjat en av kontaktdagarna man får från försäkringskassan när man har ett barn som har diagnos inom autismspektrat. Så jag är ledig och har följt barnen till skolan. I ärlighetens namn trodde jag att morgonen skulle bli en katastrof, jag var beredd på värsta morgonen någonsin. Tänk så fel jag hade, och tur var väl det. Morgonen gick superbra. Inget bråk alls! Jag följde två förväntansfulla döttrar. Båda var lika nervösa tror jag. Men det gick så bra. Jag var med en stund och kunde sen ge mig hem. Bara vetskapen hos min dotter att jag är hemma tror jag var lugnande på henne, hon vet att hon kan ringa när som om hon behöver och att jag finns fem minuter därifrån.
Jag sitter hemma och hoppas innerligt att jag hämtar en glad storasyster sen.
Det blir inte alltid som man tänkt sig, ibland blir det bättre!
/Mammafunderingar
måndag 12 augusti 2013
Snöa in...
Min dotter kan ibland snöa in på saker. Detta är väldigt vanligt hos någon med Asperger. Pga. att hon även har ADD så kan hon även vara impulsiv, när hon kommit på en bra idé, men den måste ju förstås komma ifrån henne själv.
Nu har hon i ett par dagar snöat in på smink. Hon ser på filmer på youtube om hur andra flickor gör sitt eget smink. Så nu producerar hon smink till absurdum, mest läppglans. Hon tycker det är sååå kul och provar olika nyanser och smaker. Men det går liksom lite över styr. Hon pratar om detta hela tiden och rotar efter burkar som hon kan använda till detta skapande. Kan ju tyckas bra att kreativiteten flödar, men det är så det går överstyr. Det är så tråkigt. Nu vill hon lägga sina sista korvören på vaselin så hon kan göra mer läppglans. Hon önskar sig bara vaselin och grejer till läppglans när hon fyller om några dagar osv... Jag vet att detta kan hålla i sig ett tag och sen släpper hon det. Men just nu är hela hennes rum en enda läppglanstillverkning.
Det finns inget lagom, det finns bara PÅ eller AV...
//Mammafunderingar
Nu har hon i ett par dagar snöat in på smink. Hon ser på filmer på youtube om hur andra flickor gör sitt eget smink. Så nu producerar hon smink till absurdum, mest läppglans. Hon tycker det är sååå kul och provar olika nyanser och smaker. Men det går liksom lite över styr. Hon pratar om detta hela tiden och rotar efter burkar som hon kan använda till detta skapande. Kan ju tyckas bra att kreativiteten flödar, men det är så det går överstyr. Det är så tråkigt. Nu vill hon lägga sina sista korvören på vaselin så hon kan göra mer läppglans. Hon önskar sig bara vaselin och grejer till läppglans när hon fyller om några dagar osv... Jag vet att detta kan hålla i sig ett tag och sen släpper hon det. Men just nu är hela hennes rum en enda läppglanstillverkning.
Det finns inget lagom, det finns bara PÅ eller AV...
//Mammafunderingar
lördag 10 augusti 2013
Inför skolstart
Nu inom de närmsta dagarna börjar skolan igen efter ett långt sommarlov.
Har en dotter som inte ens vill att vi nämner ordet skola.
Nu när man mer tänker på hennes svårigheter så har jag märkt att de vanligaste frågorna till storasyster några veckor innan skolan börjar är: "Snart börjar skolan, ska det bli kul?" "Snart är sommarlovet slut och allvaret börjar, det blir väl kul?" "Ska det bli kul att börja skolan igen?" osv...
Jag kan se att hon blir besvärad av frågan och känner hon frågeställaren tillräckligt väl ber hon denne att sluta prata om skolan.
Det är tufft som mamma att se att hon på riktigt mår dåligt över detta.
Jag började själv att jobba för ett par dagar sedan och några dagar innan jag började så mådde inte dottern bra. Hon hade ont i magen, ont i huvudet och var trött och allmänt hängig. Hon kunde inte förklara vad eller varför hon kände som hon gjorde. Men jag kan tänka mig att det har något med hennes egen skolstart att göra.
Lika tufft som det kan vara att ha "ledig" tid tillsammans på lovet. Lika tufft (om inte ännu tuffare) är det när skolan drar igång och alla dessa krav ställs.
//Mammafunderingar
Har en dotter som inte ens vill att vi nämner ordet skola.
Nu när man mer tänker på hennes svårigheter så har jag märkt att de vanligaste frågorna till storasyster några veckor innan skolan börjar är: "Snart börjar skolan, ska det bli kul?" "Snart är sommarlovet slut och allvaret börjar, det blir väl kul?" "Ska det bli kul att börja skolan igen?" osv...
Jag kan se att hon blir besvärad av frågan och känner hon frågeställaren tillräckligt väl ber hon denne att sluta prata om skolan.
Det är tufft som mamma att se att hon på riktigt mår dåligt över detta.
Jag började själv att jobba för ett par dagar sedan och några dagar innan jag började så mådde inte dottern bra. Hon hade ont i magen, ont i huvudet och var trött och allmänt hängig. Hon kunde inte förklara vad eller varför hon kände som hon gjorde. Men jag kan tänka mig att det har något med hennes egen skolstart att göra.
Lika tufft som det kan vara att ha "ledig" tid tillsammans på lovet. Lika tufft (om inte ännu tuffare) är det när skolan drar igång och alla dessa krav ställs.
//Mammafunderingar
tisdag 30 juli 2013
Att acceptera.
Hur ska man göra för att få storasyster att acceptera sin lillasyster?! Den frågan ställer jag mig flera gånger om dagen...
Jag kan känna mig så himla ledsen över att de inte har det "syskonband" som man kanske "borde" ha som två systrar.
Storasyster stör sig hela tiden på lillasyster. Lillasyster på 8 år försöker lirka och vara till lags. Det gör ont i mig att se hur lillasyster försöker göra storasyster nöjd, men ändå tas det inte emot.
Ibland ser jag att lillasyster inte orkar och då kommer retstickan i henne fram (hon är ju trots allt lillasyster, även om hon vid vissa tillfällen upplevs som mer mogen än sin storasyster) då är ju såklart kaoset ett faktum... Det slutar oftast med katastrof.
Men hur ska en lillasyster orka?!
Hur stöttar man henne?
//Mammafunderingar
Jag kan känna mig så himla ledsen över att de inte har det "syskonband" som man kanske "borde" ha som två systrar.
Storasyster stör sig hela tiden på lillasyster. Lillasyster på 8 år försöker lirka och vara till lags. Det gör ont i mig att se hur lillasyster försöker göra storasyster nöjd, men ändå tas det inte emot.
Ibland ser jag att lillasyster inte orkar och då kommer retstickan i henne fram (hon är ju trots allt lillasyster, även om hon vid vissa tillfällen upplevs som mer mogen än sin storasyster) då är ju såklart kaoset ett faktum... Det slutar oftast med katastrof.
Men hur ska en lillasyster orka?!
Hur stöttar man henne?
//Mammafunderingar
måndag 22 juli 2013
Energi
Dotterns energi tar fort slut.
Det är tufft för henne att hänga med i samma tempo som kompisarna.
Att bada tillsammans på fm kan innebära en vilopaus på em.
Vi har försökt få henne att själv förstå att hon behöver gå undan och samla energi. Att hon behöver vara ifred.
T.ex. sitter jag nu i skrivande stund vid poolen med lillasyster för att storasyster ska få en paus efter att ha haft en kompis som har sovit över och åkte hem på em.
Vi packade lugnt och stilla våra grejer och lade fram lite försiktigt att storasyster skulle få vara ifred en stund. Det är hårfint, för hon kan lätt känna sig undanstött. Det gäller att använda RÄTT tonfall och välja RÄTT ord! Inte alltid det lättaste men idag gick det bra!
Att ligga steget före är en förutsättning för att det mesta ska fungera...
//Mammafunderingar
Det är tufft för henne att hänga med i samma tempo som kompisarna.
Att bada tillsammans på fm kan innebära en vilopaus på em.
Vi har försökt få henne att själv förstå att hon behöver gå undan och samla energi. Att hon behöver vara ifred.
T.ex. sitter jag nu i skrivande stund vid poolen med lillasyster för att storasyster ska få en paus efter att ha haft en kompis som har sovit över och åkte hem på em.
Vi packade lugnt och stilla våra grejer och lade fram lite försiktigt att storasyster skulle få vara ifred en stund. Det är hårfint, för hon kan lätt känna sig undanstött. Det gäller att använda RÄTT tonfall och välja RÄTT ord! Inte alltid det lättaste men idag gick det bra!
Att ligga steget före är en förutsättning för att det mesta ska fungera...
//Mammafunderingar
tisdag 16 juli 2013
Att synliggöra
Att få dottern att förstå att saker och ting kostar olika mycket pengar är svårt.
Jag har fått skriva ner på papper när hon t.ex. får pengar till glass, bio, och andra saker. Hon tycker att jag är snål och förstår inte riktigt att det blir mycket pengar i slutändan. När jag spaltat upp för henne blir det mer tydligt.
Det gäller även sysslor. "Jag får göra ALLT" menar dottern på och blir arg och frustrerad bara man ber henne gå ut med soppåsen. Att hjälpa till självmant är inte att drömma om... Hon måste ha någon egen slags vinning i det hela om hon överhuvudtaget ska hjälpa till.
Detta innebär att jag har gjort listor för hur mycket saker och ting är värt när man hjälper till. T.ex. plocka ut/in i diskmaskinen, gå ut med hunden (olika sträckor är värt olika mycket), mm mm.
Lite tråkigt kan jag tycka men att få henne att göra något så måste hon ha dessa belöningar eller vad man nu ska kalla det.
Att be henne om saker gör att hon oftast skriker och gormar tillbaka och menar att hon får göra allt. Därför har jag tagit fram ett system där man tydligt fyller i vad och vem som gjort vad i familjen. Hoppsan där fick HELA familjen syn på vad och av vem som gör saker.
Ganska nyttigt för hela familjen att se hur man hjälps åt.
Det är mycket jobb, men jag tror ändå att det är bättre med mer tydlighet.
//Mammafunderingar.
Jag har fått skriva ner på papper när hon t.ex. får pengar till glass, bio, och andra saker. Hon tycker att jag är snål och förstår inte riktigt att det blir mycket pengar i slutändan. När jag spaltat upp för henne blir det mer tydligt.
Det gäller även sysslor. "Jag får göra ALLT" menar dottern på och blir arg och frustrerad bara man ber henne gå ut med soppåsen. Att hjälpa till självmant är inte att drömma om... Hon måste ha någon egen slags vinning i det hela om hon överhuvudtaget ska hjälpa till.
Detta innebär att jag har gjort listor för hur mycket saker och ting är värt när man hjälper till. T.ex. plocka ut/in i diskmaskinen, gå ut med hunden (olika sträckor är värt olika mycket), mm mm.
Lite tråkigt kan jag tycka men att få henne att göra något så måste hon ha dessa belöningar eller vad man nu ska kalla det.
Att be henne om saker gör att hon oftast skriker och gormar tillbaka och menar att hon får göra allt. Därför har jag tagit fram ett system där man tydligt fyller i vad och vem som gjort vad i familjen. Hoppsan där fick HELA familjen syn på vad och av vem som gör saker.
Ganska nyttigt för hela familjen att se hur man hjälps åt.
Det är mycket jobb, men jag tror ändå att det är bättre med mer tydlighet.
//Mammafunderingar.
torsdag 11 juli 2013
Motor
Att ha ADD innebär för vår dotter att hennes egen "motor" inte jobbar på det vis som för många andra.
Allt tar tid och vi påminner om allt.
"Personer med ADD har en minskad aktivitet i de delar av hjärnan som styr funktioner som uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll."
"Personer med ADD behöver en strukturerad vardag med tydliga förväntningar, gränser och konsekvenser."
Detta innebär att vår dotter skulle kunna ligga i sin säng en hel dag (om hon fick). Vi måste hela tiden påminna henne om att göra något annat.
Säger vi "gå ut och gör något" Så frågar hon "vad ska jag göra ute"
Säger vi "stäng av datorn/iPaden/mobilen" så frågar hon "vad ska jag göra istället"
Ingenting kommer per automatik och hon kan inte komma på vad hon ska göra. (förutom ibland när hon får en idé som bara måste göras just nu och då, men som kanske inte är passande just nu och då)
Detta är jobbigt när det är sommarlov, det blir mycket tid som ska fyllas. Grejen är att hon kan oftast inte ta sig för något själv, utan ber vi henne att stänga av och göra annat så krävs det att vi kan engagera oss i henne annars händer ingenting. Det gör att ibland får hon sitta en längre stund vid dator/iPad/mobil eftersom ibland behöver man själv andas och bara få vara utan att ha ett "plåster" på sig.
Dilemma, man vill inte att hon sitter för länge med dessa grejer, men man har heller inte tiden/orken att vara med henne hela tiden, hur hemskt det än låter.
När man snart ska fylla 12 så förväntas det att man kanske inte riktigt ska "hänga" med sina föräldrar hela tiden.
//Mammafunderingar
Allt tar tid och vi påminner om allt.
"Personer med ADD har en minskad aktivitet i de delar av hjärnan som styr funktioner som uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll."
"Personer med ADD behöver en strukturerad vardag med tydliga förväntningar, gränser och konsekvenser."
Detta innebär att vår dotter skulle kunna ligga i sin säng en hel dag (om hon fick). Vi måste hela tiden påminna henne om att göra något annat.
Säger vi "gå ut och gör något" Så frågar hon "vad ska jag göra ute"
Säger vi "stäng av datorn/iPaden/mobilen" så frågar hon "vad ska jag göra istället"
Ingenting kommer per automatik och hon kan inte komma på vad hon ska göra. (förutom ibland när hon får en idé som bara måste göras just nu och då, men som kanske inte är passande just nu och då)
Detta är jobbigt när det är sommarlov, det blir mycket tid som ska fyllas. Grejen är att hon kan oftast inte ta sig för något själv, utan ber vi henne att stänga av och göra annat så krävs det att vi kan engagera oss i henne annars händer ingenting. Det gör att ibland får hon sitta en längre stund vid dator/iPad/mobil eftersom ibland behöver man själv andas och bara få vara utan att ha ett "plåster" på sig.
Dilemma, man vill inte att hon sitter för länge med dessa grejer, men man har heller inte tiden/orken att vara med henne hela tiden, hur hemskt det än låter.
När man snart ska fylla 12 så förväntas det att man kanske inte riktigt ska "hänga" med sina föräldrar hela tiden.
//Mammafunderingar
torsdag 4 juli 2013
Ensam men ändå inte...
Just nu känns det så ensamt, inte just att jag är ensam, för jag har fina vänner och familj omkring mig.
Men jag känner mig ensam i min situation.
Det känns som om det bara är vi som har det såhär.
Tar just nu i skrivande stund ett par djupa andetag efter att dottern har slängt igen ytterdörren och det sista hon skrek var "jag hatar dig så jävla mycket". Jag vet att jag inte bör ta åt mig eller att hon i stundens hetta inte kan tygla sina känslor.
Bara härom dagen fick jag höra av en mamma att hon inte tillät ordet "hata" att hennes barn inte fick säga sånt. Hjälp tänkte jag det säger min dotter dagligen... Hon svär också en massa. Det värsta är att säger jag till henne så blir det än värre.
Jag känner mig ensam för att de regler och normer jag egentligen hade en vision om att kunna förankra hos mina barn inte funkar på den ena, jag har fått tänka om. Det är tufft att få tänka om. Klart jag inte vill att min unge svär och gormar.
Till lillasyster kan vi säga att nej det är inte ok att svära eller att vi säger till direkt när och om hon gör det. Hon kan ta det och tar till sig att det är fel. Men hon reagerar ju såklart på att vi inte säger till storasyster i samma utsträckning. Detta känns svårt. Har börjat förklara för lillasyster att storasyster tänker annorlunda. "Det är ok mamma, jag ska försöka att inte reta storasyster" säger den lilla förnuftiga 8 åringen när jag försöker förklara varför storasyster gör och säger vissa saker till sin lillasyster.
Jag känner mig bara ensam och jag antar att jag fortfarande har väldigt svårt att i stundens hetta inte ta åt mig av min egen dotters hårda ord. Jag blir ledsen och sårad och känner bara varför?! Jag vill henne bara väl, men ofta blir det så fel.
Jag vill ge henne verktyg att klara sig genom livet, men hon förstår inte att jag försöker vägleda henne. För henne är jag bara en elak mamma som bara vill henne ont. Hon säger ofta "du hatar mig" "du gillar bara lillasyster" "du skäller bara på mig, aldrig på lillasyster" "det är bara mig du tjatar på" "det är bara jag som får hjälpa till med allt hemma" "lillasyster slipper alltid undan". Det stämmer ju inte riktigt, men i hennes värld är det så och hur jag ska få henne att inse att det inte är så, det vet jag inte.
Det är inte lätt att vara mamma, speciellt inte till ett barn med flera funktionsnedsättningar.
//Mammafunderingar
Men jag känner mig ensam i min situation.
Det känns som om det bara är vi som har det såhär.
Tar just nu i skrivande stund ett par djupa andetag efter att dottern har slängt igen ytterdörren och det sista hon skrek var "jag hatar dig så jävla mycket". Jag vet att jag inte bör ta åt mig eller att hon i stundens hetta inte kan tygla sina känslor.
Bara härom dagen fick jag höra av en mamma att hon inte tillät ordet "hata" att hennes barn inte fick säga sånt. Hjälp tänkte jag det säger min dotter dagligen... Hon svär också en massa. Det värsta är att säger jag till henne så blir det än värre.
Jag känner mig ensam för att de regler och normer jag egentligen hade en vision om att kunna förankra hos mina barn inte funkar på den ena, jag har fått tänka om. Det är tufft att få tänka om. Klart jag inte vill att min unge svär och gormar.
Till lillasyster kan vi säga att nej det är inte ok att svära eller att vi säger till direkt när och om hon gör det. Hon kan ta det och tar till sig att det är fel. Men hon reagerar ju såklart på att vi inte säger till storasyster i samma utsträckning. Detta känns svårt. Har börjat förklara för lillasyster att storasyster tänker annorlunda. "Det är ok mamma, jag ska försöka att inte reta storasyster" säger den lilla förnuftiga 8 åringen när jag försöker förklara varför storasyster gör och säger vissa saker till sin lillasyster.
Jag känner mig bara ensam och jag antar att jag fortfarande har väldigt svårt att i stundens hetta inte ta åt mig av min egen dotters hårda ord. Jag blir ledsen och sårad och känner bara varför?! Jag vill henne bara väl, men ofta blir det så fel.
Jag vill ge henne verktyg att klara sig genom livet, men hon förstår inte att jag försöker vägleda henne. För henne är jag bara en elak mamma som bara vill henne ont. Hon säger ofta "du hatar mig" "du gillar bara lillasyster" "du skäller bara på mig, aldrig på lillasyster" "det är bara mig du tjatar på" "det är bara jag som får hjälpa till med allt hemma" "lillasyster slipper alltid undan". Det stämmer ju inte riktigt, men i hennes värld är det så och hur jag ska få henne att inse att det inte är så, det vet jag inte.
Det är inte lätt att vara mamma, speciellt inte till ett barn med flera funktionsnedsättningar.
//Mammafunderingar
söndag 30 juni 2013
Resa
Våra döttrar skulle få förmånen att åka på en resa med sin mormor och hennes väninna.
Det började tidigt att planeras. Det huvudsakliga syftet med resan var att få flyga, för det har tjejerna aldrig gjort. Så resan bokades och tjejerna skulle åka tidigt en torsdag och komma hem på söndagen. Alldeles lagom för en mamma som är hemma och väntar.
Förberedelserna var många. En stor grej var att åka och fixa pass, det var spännande och som tur var har storasyster precis blivit av med sin fobi för poliser, så det hela gick smidigt. Tjejerna började spara pengar, de pantade burkar för att få ännu mer pengar till sin resa. De fick sedan följa med och växla in pengar. Efter växlingen tog de en lunch med mormor och hennes väninna och planerade inför resan. De var med och packade och fixade inför det stora äventyret.
De var så förväntansfulla när den stora dagen var kommen. Dock hade båda lite separationsångest när jag skulle lämna av dem vid flygbussen. Mest lillasyster men även storasyster fällde en tår.
Mormorn hade bestämt att vi skulle inte hålla på att ringas utan vi skulle höras av på söndagen när de landat i Sverige igen. Det var nog bra annars hade de nog fått hemlängtan av att höra våra röster, såklart hade ju mamman föredragit att få ringas lite ;)
Jag hörde inget under dessa fyra dagar och jag kände då att allt var bra.
Vid lunchtid på söndagen ringde de och ville bli hämtade ett par timmar senare vid stationen. Pratade med båda tjejerna som var så glada och hade mycket att berätta.
Vi åkte för att hämta dem och packade in väskor, tjejerna och mormorn i bilen och for iväg för att lämna av mormor först och sedan vidare hem till oss. När mormor klivit ur bilen började storasyster muttra lite. Jag kände redan då att shit nu drar det igång...
Vi kom innanför dörren och Storasyster frågade efter att få ringa en kompis, vilket vi inte tyckte var så lägligt med tanke på den långa resan och packa upp väska komma iordning och duscha mm. Då blixtrade det till. Grejen är att hon sen en vecka tillbaka har en inbokad kompis dagen därpå och vi tyckte det var viktigt att få undan allt efter resan. Det tyckte inte storasyster var lika viktigt. Utbrottet kom för att stanna en lång stund. Jag blev kallad kärringjävel, idiot, jävla pucko osv... Hon var fullständigt tokig på oss.
Det tog en lång stund innan hon lugnade ner sig och hon fick sitta en lång stund med sin iPad med hörlurar och bara vara.
Alla dessa intryck under dessa fyra dagar blev ett påtagligt avslut på en underbar weekend med mormor. Så tråkigt och ledsamt. Men såklart mest tufft för henne själv.
Efter en fyra dagar lång energipåfyllning, var energin nästan som bortblåst på bara en liten stund...
//Mammafunderingar
Det började tidigt att planeras. Det huvudsakliga syftet med resan var att få flyga, för det har tjejerna aldrig gjort. Så resan bokades och tjejerna skulle åka tidigt en torsdag och komma hem på söndagen. Alldeles lagom för en mamma som är hemma och väntar.
Förberedelserna var många. En stor grej var att åka och fixa pass, det var spännande och som tur var har storasyster precis blivit av med sin fobi för poliser, så det hela gick smidigt. Tjejerna började spara pengar, de pantade burkar för att få ännu mer pengar till sin resa. De fick sedan följa med och växla in pengar. Efter växlingen tog de en lunch med mormor och hennes väninna och planerade inför resan. De var med och packade och fixade inför det stora äventyret.
De var så förväntansfulla när den stora dagen var kommen. Dock hade båda lite separationsångest när jag skulle lämna av dem vid flygbussen. Mest lillasyster men även storasyster fällde en tår.
Mormorn hade bestämt att vi skulle inte hålla på att ringas utan vi skulle höras av på söndagen när de landat i Sverige igen. Det var nog bra annars hade de nog fått hemlängtan av att höra våra röster, såklart hade ju mamman föredragit att få ringas lite ;)
Jag hörde inget under dessa fyra dagar och jag kände då att allt var bra.
Vid lunchtid på söndagen ringde de och ville bli hämtade ett par timmar senare vid stationen. Pratade med båda tjejerna som var så glada och hade mycket att berätta.
Vi åkte för att hämta dem och packade in väskor, tjejerna och mormorn i bilen och for iväg för att lämna av mormor först och sedan vidare hem till oss. När mormor klivit ur bilen började storasyster muttra lite. Jag kände redan då att shit nu drar det igång...
Vi kom innanför dörren och Storasyster frågade efter att få ringa en kompis, vilket vi inte tyckte var så lägligt med tanke på den långa resan och packa upp väska komma iordning och duscha mm. Då blixtrade det till. Grejen är att hon sen en vecka tillbaka har en inbokad kompis dagen därpå och vi tyckte det var viktigt att få undan allt efter resan. Det tyckte inte storasyster var lika viktigt. Utbrottet kom för att stanna en lång stund. Jag blev kallad kärringjävel, idiot, jävla pucko osv... Hon var fullständigt tokig på oss.
Det tog en lång stund innan hon lugnade ner sig och hon fick sitta en lång stund med sin iPad med hörlurar och bara vara.
Alla dessa intryck under dessa fyra dagar blev ett påtagligt avslut på en underbar weekend med mormor. Så tråkigt och ledsamt. Men såklart mest tufft för henne själv.
Efter en fyra dagar lång energipåfyllning, var energin nästan som bortblåst på bara en liten stund...
//Mammafunderingar
onsdag 26 juni 2013
Kollo
I samband med att vi fick diagnoserna (Asperger och ADD) på dottern så kom LSS-handläggaren hem till oss och berättade vad vi kan få för stöd och avlastning. En av grejerna var att dottern kunde få åka på kollo. Dagkollo med möjlighet till en övernattning.
Mannen och jag nappade direkt när vi fick höra allt fantastiskt som de skulle få möjlighet att göra. T.ex. rida, åka båt, fiska, bada, köra miniracing, minigolf, sjunga, kubb, brännboll, bio, skattjakt mm. Det skulle vara rejält med personal, nästan en personal/barn.
I alla fall så anmälde vi dottern till detta. Vi väntade dock med att berätta för henne att vi anmält henne till kollot. Men ett par veckor innan så nämnde vi första gången att hon skulle på kollo. Hon blev totalt skogstokig! "Jag ska inte på nåt jävla kollo" "Ni är fan inte kloka som har anmält mig utan att fråga" osv.
Och ja, man kan ju tycka att vi är taskiga som anmäler henne utan att fråga henne själv. Till saken hör att så har vi fått göra med alla fritidsaktiviteter också. Annars hade vi haft en dotter som inte tagit sig för någonting. Hon skulle aldrig komma och be om att få börja på någon aktivitet osv.
Vi låg lite lågt ett par dagar, men varje gång det kom på tal var utbrottet ett faktum. Man kan ju undra varför vi ändå höll fast vid vår anmälan och "tvingade" henne till detta. Jo, man kan säga så här, vi känner vår dotter, hon har varit hos oss i snart 12 år och vi känner henne...
Dagarna rullade på och söndagen kom, som var dagen innan det stora kollot. Jag var fortfarande osäker på om vi överhuvudtaget skulle få dit henne, det är ju inte så att man bär ut en 12-åring i bilen direkt. Att övertala någon som är helt i låsning och affekt är inte heller att föredra. Vi sa bara "du ska dit, så är det bara, punkt" Hon försökte argumentera, ångesten var total. (Mammahjärtat höll återigen på att gå i tusen bitar)
Vi visste fortfarande inte vad som var bästa lösningen på vem som skulle köra henne till kollot. Vi kom fram till att vi skulle ta farmor till hjälp. Jag kunde åka till jobbet. Men morgonen var inte den bästa. Dottern var så arg. Jag beslutade mig för att åka 10 min innan farmor skulle komma. Det sista dottern sa var "glöm att jag öppnar när farmor plingar på" (vilken tur att hon har egen nyckel tänkte jag och stängde dörren) Inifrån hördes ett illvrål, och jag funderade på om vi verkligen gjorde rätt...
Mina tankar var någon annan stans när jag åkte till jobbet. "Har vi gjort rätt" "får hon men för livet av det här" "hon kommer aldrig förlåta mig" osv.
Jag meddelade farmorn hur läget var och önskade henne lycka till.
Jag fick sedan ett samtal från farmorn efter att hon hade lämnat en glad men pirrig dotter på kollot. Allt hade gått bra och hon följde med i bilen utan problem. Åh vilken lättnad.
Sen återstod bara väntan på att hon skulle komma hem. Skulle vi få ångra vårt val att tvinga henne dit, det skulle vi snart få reda på...
Dottern kom hem och var på ett stålande humör. Hon var så glad och hon hade haft såååå kul. Vi fick inte veta så mycket detaljer eftersom hon inte gillar att bli utfrågad och berättar inte så mycket själv. Men det gjorde inget huvudsaken var att hon var nöjd! Och det kan man säga att hon var!
Hon var tillochmed så med på noterna att hon packade om sin väska redan på kvällen och det händer aldrig annars!
Oftast vet man innerst inne vad som är rätt.
//Mammafunderingar
Mannen och jag nappade direkt när vi fick höra allt fantastiskt som de skulle få möjlighet att göra. T.ex. rida, åka båt, fiska, bada, köra miniracing, minigolf, sjunga, kubb, brännboll, bio, skattjakt mm. Det skulle vara rejält med personal, nästan en personal/barn.
I alla fall så anmälde vi dottern till detta. Vi väntade dock med att berätta för henne att vi anmält henne till kollot. Men ett par veckor innan så nämnde vi första gången att hon skulle på kollo. Hon blev totalt skogstokig! "Jag ska inte på nåt jävla kollo" "Ni är fan inte kloka som har anmält mig utan att fråga" osv.
Och ja, man kan ju tycka att vi är taskiga som anmäler henne utan att fråga henne själv. Till saken hör att så har vi fått göra med alla fritidsaktiviteter också. Annars hade vi haft en dotter som inte tagit sig för någonting. Hon skulle aldrig komma och be om att få börja på någon aktivitet osv.
Vi låg lite lågt ett par dagar, men varje gång det kom på tal var utbrottet ett faktum. Man kan ju undra varför vi ändå höll fast vid vår anmälan och "tvingade" henne till detta. Jo, man kan säga så här, vi känner vår dotter, hon har varit hos oss i snart 12 år och vi känner henne...
Dagarna rullade på och söndagen kom, som var dagen innan det stora kollot. Jag var fortfarande osäker på om vi överhuvudtaget skulle få dit henne, det är ju inte så att man bär ut en 12-åring i bilen direkt. Att övertala någon som är helt i låsning och affekt är inte heller att föredra. Vi sa bara "du ska dit, så är det bara, punkt" Hon försökte argumentera, ångesten var total. (Mammahjärtat höll återigen på att gå i tusen bitar)
Vi visste fortfarande inte vad som var bästa lösningen på vem som skulle köra henne till kollot. Vi kom fram till att vi skulle ta farmor till hjälp. Jag kunde åka till jobbet. Men morgonen var inte den bästa. Dottern var så arg. Jag beslutade mig för att åka 10 min innan farmor skulle komma. Det sista dottern sa var "glöm att jag öppnar när farmor plingar på" (vilken tur att hon har egen nyckel tänkte jag och stängde dörren) Inifrån hördes ett illvrål, och jag funderade på om vi verkligen gjorde rätt...
Mina tankar var någon annan stans när jag åkte till jobbet. "Har vi gjort rätt" "får hon men för livet av det här" "hon kommer aldrig förlåta mig" osv.
Jag meddelade farmorn hur läget var och önskade henne lycka till.
Jag fick sedan ett samtal från farmorn efter att hon hade lämnat en glad men pirrig dotter på kollot. Allt hade gått bra och hon följde med i bilen utan problem. Åh vilken lättnad.
Sen återstod bara väntan på att hon skulle komma hem. Skulle vi få ångra vårt val att tvinga henne dit, det skulle vi snart få reda på...
Dottern kom hem och var på ett stålande humör. Hon var så glad och hon hade haft såååå kul. Vi fick inte veta så mycket detaljer eftersom hon inte gillar att bli utfrågad och berättar inte så mycket själv. Men det gjorde inget huvudsaken var att hon var nöjd! Och det kan man säga att hon var!
Hon var tillochmed så med på noterna att hon packade om sin väska redan på kvällen och det händer aldrig annars!
Oftast vet man innerst inne vad som är rätt.
//Mammafunderingar
söndag 9 juni 2013
Kontaktfamilj?
Härom dagen var jag hos kuratorn gällande vår dotter. Vi skulle diskutera vårdbidrag och vad vi har för rättigheter. Det visade sig att vi har mer rättigheter än vad vi har förstått.
I alla fall så fick hon läsa min kladd till ansökan om vårdbidrag, där man i detalj beskriver situationen kring barnet. Sedan får man ett utlåtande från Försäkringskassan om hur stor del vårdbidrag man får.
Kuratorn läste igenom och tittade mig djupt in i ögonen och sa "*namn*, ni borde verkligen fundera på det här med kontaktfamilj" Jag blev alldeles kall. Kunde vi inte ta hand om vårt barn är det hon säger, mina tankar började snurra. Men hon fortsatte "För lillasysters skull" "Inte för er eller för storasysters skull i första hand utan för lillasysters skull" Aha nu hängde jag med, ja just ja vi har ju ett barn till som bara följer med på resan, som får stå undan, som får stå ut med glåpord, som får stänga in sig på sitt rum när storasyster får utbrott, som får sig knuffar, som får höra hur dålig hon är, som är ängslig i skolan pga. av sin storasyster mm.
Kuratorn tyckte att jag skulle gå hem och förankra detta hos min man. Hon tyckte att vi skulle fundera på en helg i månaden. Att vi sedan skulle tänka utanför vår närmaste familjekrets och tänka in kompisars kompisar om det ev. skulle kunna finnas någon som skulle kunna "ta hand om henne" och vi kan ägna oss åt lillasyster.
Jag tror det här måste mogna lite, men jag är absolut inte främmande för detta när jag får tänka utifrån lillasysters perspektiv. Sen får väl detektivsökandet börja antar jag, för vem ska vi anförtro detta uppdrag till?!
Sen kommer också mina mörka dystra tankar "vad ska folk tycka" "tänk om de tror att jag inte klarar av mina egna barn" osv... Men jag får återgå till lillasysterperspektivet...
Ja så får det bli.
//Mammafunderingar
I alla fall så fick hon läsa min kladd till ansökan om vårdbidrag, där man i detalj beskriver situationen kring barnet. Sedan får man ett utlåtande från Försäkringskassan om hur stor del vårdbidrag man får.
Kuratorn läste igenom och tittade mig djupt in i ögonen och sa "*namn*, ni borde verkligen fundera på det här med kontaktfamilj" Jag blev alldeles kall. Kunde vi inte ta hand om vårt barn är det hon säger, mina tankar började snurra. Men hon fortsatte "För lillasysters skull" "Inte för er eller för storasysters skull i första hand utan för lillasysters skull" Aha nu hängde jag med, ja just ja vi har ju ett barn till som bara följer med på resan, som får stå undan, som får stå ut med glåpord, som får stänga in sig på sitt rum när storasyster får utbrott, som får sig knuffar, som får höra hur dålig hon är, som är ängslig i skolan pga. av sin storasyster mm.
Kuratorn tyckte att jag skulle gå hem och förankra detta hos min man. Hon tyckte att vi skulle fundera på en helg i månaden. Att vi sedan skulle tänka utanför vår närmaste familjekrets och tänka in kompisars kompisar om det ev. skulle kunna finnas någon som skulle kunna "ta hand om henne" och vi kan ägna oss åt lillasyster.
Jag tror det här måste mogna lite, men jag är absolut inte främmande för detta när jag får tänka utifrån lillasysters perspektiv. Sen får väl detektivsökandet börja antar jag, för vem ska vi anförtro detta uppdrag till?!
Sen kommer också mina mörka dystra tankar "vad ska folk tycka" "tänk om de tror att jag inte klarar av mina egna barn" osv... Men jag får återgå till lillasysterperspektivet...
Ja så får det bli.
//Mammafunderingar
torsdag 16 maj 2013
Utvecklingssamtal = ångest
Härom dagen sa jag till dottern att på torsdag ska vi gå på utvecklingssamtal, varpå hon börjar hyperventilera och skrika "nej, nej, nej, jag vill inte". Älskade lilla barn vad får dig att känna denna ångest för ett utvecklingssamtal, vad har du för upplevelser av dina utvecklingssamtal. Fy vad jag mådde dåligt av att se henne må dåligt.
Jag försökte prata med henne, men inte det lättaste med en som har låst sig och inte kan lyssna i det läget... Jag ville försöka få fram vad det var som hon tyckte var jobbigt med samtalet. Men hon hade svårt att förklara. Sa något i stil med "jag får ju ändå bara höra hur dålig jag är" och där och då brister mitt hjärta återigen och jag ska vara den starka föräldern och stötta.
Jag förstår på ett sätt att hon reagerar såhär. För varje samtal vi har varit på så har hon fått höra "kämpa lite till" "gör lite mer" "räck upp handen mer" "deltag i samtal" "be om hjälp när du inte förstår" mm. Vi föräldrar har ju också puffat och pushat henne och många gånger sagt till henne att hon är lat när det gäller skolarbete. Men nu har vi ju förstått att det handlar ju inte om lathet! Hon har svårigheter som gör att utan rätt anpassning och hjälp så är skolan mycket tuffare för henne och hon behöver oss vuxna runtomkring för att få rätt hjälp och anpassningar. Det gäller bara att hitta rätt!
Och det ska vi hjälpa henne med!
//Mammafunderingar
Jag försökte prata med henne, men inte det lättaste med en som har låst sig och inte kan lyssna i det läget... Jag ville försöka få fram vad det var som hon tyckte var jobbigt med samtalet. Men hon hade svårt att förklara. Sa något i stil med "jag får ju ändå bara höra hur dålig jag är" och där och då brister mitt hjärta återigen och jag ska vara den starka föräldern och stötta.
Jag förstår på ett sätt att hon reagerar såhär. För varje samtal vi har varit på så har hon fått höra "kämpa lite till" "gör lite mer" "räck upp handen mer" "deltag i samtal" "be om hjälp när du inte förstår" mm. Vi föräldrar har ju också puffat och pushat henne och många gånger sagt till henne att hon är lat när det gäller skolarbete. Men nu har vi ju förstått att det handlar ju inte om lathet! Hon har svårigheter som gör att utan rätt anpassning och hjälp så är skolan mycket tuffare för henne och hon behöver oss vuxna runtomkring för att få rätt hjälp och anpassningar. Det gäller bara att hitta rätt!
Och det ska vi hjälpa henne med!
//Mammafunderingar
söndag 12 maj 2013
Förändringar
Ja, förändringar, förändringar. Jag har fortfarande inte förstått hur jobbigt dessa förändringar är för min dotter. Spelar liksom ingen roll om jag tycker att det är väl inte så farligt..
I alla fall så har vi ett ställe vi brukar gå till på helgerna, vid en sjö och barnen brukar så här års doppa fötterna (eller ibland mer därtill). I helgen föreslog jag att vi skulle gå åt andra hållet för att se vad som fanns där. Men si det var inte det lättaste. "Jag vill inte gå dit" "Jag vill till det vanliga stället" "Jag vet inte hur det ser ut där" "Måååste vi gå dit" "Jag hatar nya ställen". Flera sådana här meningar kom det från storasysters mun. Det tog en stund att övertala. Men flera gånger på vägen dit så sa hon negativa saker om det stället som hon ens inte visste vad hon egentligen tyckte om.
(Tyvärr var det blåsigt och inte alls så fint dit vi gick, så vi lär nog inte gå dit igen) "Där ser du vilken dum idé det var att gå hit" Fick jag förstås höra...
Det här var en situation där jag själv får bita mig i tungan för jag vill ju bara säga egentligen "sluta fåna dig" "det är väl inte så farligt" "kom igen nu det blir säkert kul" osv. Men jag har fått lära mig att hon har det himla tufft.
//Mammafunderingar
I alla fall så har vi ett ställe vi brukar gå till på helgerna, vid en sjö och barnen brukar så här års doppa fötterna (eller ibland mer därtill). I helgen föreslog jag att vi skulle gå åt andra hållet för att se vad som fanns där. Men si det var inte det lättaste. "Jag vill inte gå dit" "Jag vill till det vanliga stället" "Jag vet inte hur det ser ut där" "Måååste vi gå dit" "Jag hatar nya ställen". Flera sådana här meningar kom det från storasysters mun. Det tog en stund att övertala. Men flera gånger på vägen dit så sa hon negativa saker om det stället som hon ens inte visste vad hon egentligen tyckte om.
(Tyvärr var det blåsigt och inte alls så fint dit vi gick, så vi lär nog inte gå dit igen) "Där ser du vilken dum idé det var att gå hit" Fick jag förstås höra...
Det här var en situation där jag själv får bita mig i tungan för jag vill ju bara säga egentligen "sluta fåna dig" "det är väl inte så farligt" "kom igen nu det blir säkert kul" osv. Men jag har fått lära mig att hon har det himla tufft.
//Mammafunderingar
torsdag 2 maj 2013
Kalas och tillställningar
Det här med att anordna ett kalas kan köra energin i botten eller ännu mer i botten mot vad den redan är..
Ibland undrar jag varför man håller på?! Men vi har ju faktiskt en lillasyster som vi måste ta hänsyn till också och just denna gång var det faktiskt hon som fyllde år.
Först ska man försöka få ordning och att var och en ska plocka upp sina grejer, går ju sådär. Sen ha en suckandes storasyster som bara tycker att det blir jobbigt med en massa folk. Det är ingen bra kombo.
Jag var så slut när kalaset skulle börja att jag helst av allt bara ville dunsta därifrån.
Den härliga stämningen återfann sig när gästerna hade åkt. Gap och skrik. Antagligen pga. att orken inte fanns hos storasyster heller.
Hur mycket ska en lillasyster behöva stå ut med????
//Mammafunderingar
Ibland undrar jag varför man håller på?! Men vi har ju faktiskt en lillasyster som vi måste ta hänsyn till också och just denna gång var det faktiskt hon som fyllde år.
Först ska man försöka få ordning och att var och en ska plocka upp sina grejer, går ju sådär. Sen ha en suckandes storasyster som bara tycker att det blir jobbigt med en massa folk. Det är ingen bra kombo.
Jag var så slut när kalaset skulle börja att jag helst av allt bara ville dunsta därifrån.
Den härliga stämningen återfann sig när gästerna hade åkt. Gap och skrik. Antagligen pga. att orken inte fanns hos storasyster heller.
Hur mycket ska en lillasyster behöva stå ut med????
//Mammafunderingar
onsdag 17 april 2013
Överraskning
Hur en stämning kan ta en vändning på en hundradels sekund, är för mig ganska obegripligt även om jag ställs inför detta flera gånger i veckan ibland flera gånger om dagen.
Jag sa till dottern att idag ska jag fixa en överraskning till dig.
"Säg vad det är" sa hon.
"Nej det går ju inte det är ju en överraskning" svarade jag.
Där och då blixtrade det till och hon blev skitförbannad:
"Jag hatar överraskningar" "säg vad det är" "säg vad det är".
Vid det här laget kände jag att jag ångrade att jag sa att det skulle bli en överraskning. Eftersom det i själva verket kunde va så att hon inte tyckte att detta var en tillräckligt bra överraskning. Det hela handlade om att hon fått en ny garderob, vi missade att köpa galgar och hon blev besviken när vi kom hem att vi hade glömt galgar. Då tänkte jag förstås att det måste jag ju fixa. Jag ångrade mig i samma stund då jag förstod att den här överraskningen var inte uppskattad.
Det jag i efterhand skulle ha gjort, var att fixa galgarna och när hon sen kommit hem från skolan så skulle galgarna finnas hemma och då skulle hon bli sprudlande glad.
Så grejen i sig är inte att hon inte ville ha galgar utan hon gillar helt enkelt inte överraskningar. Vilket är väldigt vanligt förekommande då man har Aspergers syndrom. Tyvärr kan hon ju komma att bli missförstådd i samhället eftersom det förväntas att man ska uppskatta en överraskning.
//Mammafunderingar
Jag sa till dottern att idag ska jag fixa en överraskning till dig.
"Säg vad det är" sa hon.
"Nej det går ju inte det är ju en överraskning" svarade jag.
Där och då blixtrade det till och hon blev skitförbannad:
"Jag hatar överraskningar" "säg vad det är" "säg vad det är".
Vid det här laget kände jag att jag ångrade att jag sa att det skulle bli en överraskning. Eftersom det i själva verket kunde va så att hon inte tyckte att detta var en tillräckligt bra överraskning. Det hela handlade om att hon fått en ny garderob, vi missade att köpa galgar och hon blev besviken när vi kom hem att vi hade glömt galgar. Då tänkte jag förstås att det måste jag ju fixa. Jag ångrade mig i samma stund då jag förstod att den här överraskningen var inte uppskattad.
Det jag i efterhand skulle ha gjort, var att fixa galgarna och när hon sen kommit hem från skolan så skulle galgarna finnas hemma och då skulle hon bli sprudlande glad.
Så grejen i sig är inte att hon inte ville ha galgar utan hon gillar helt enkelt inte överraskningar. Vilket är väldigt vanligt förekommande då man har Aspergers syndrom. Tyvärr kan hon ju komma att bli missförstådd i samhället eftersom det förväntas att man ska uppskatta en överraskning.
//Mammafunderingar
Vad är ok att känna?
Jag funderar väldigt mycket både på tid som varit, hur det är nu och framtiden.
Jag grubblar och tänker fram och tillbaka på olika saker.
Något av det som har varit tufft att få höra av andra när man öppnar sig och berättar om sin situation är att "det finns alltid de som har det värre" "tänk positivt" mm. Det sårar mig mer än vad det hjälper. För det fattar ju jag också att det ALLTID kommer vara så att det finns de som har det värre.
Något som också förbryllar mig är att om jag berättar om en incident eller situation som har uppstått eller kan uppstå vad gäller dottern. Då kan jag få höra "så gör min med" "min har också utbrott" "det tillhör åldern" "ge henne en konsekvens av sitt handlande" gör si gör så...
Kan meddela att vi pga. dessa påståenden dröjde med att söka hjälp till vår dotter. Det jag har förstått nu är att deras barn har säkerligen också fått utbrott, de har säkerligen varit med om situationer och incidenter som är liknade. mm. Men deras barn kommer inte upp i samma nivå och kaliber som vårt. Det har jag förstått.
De har kanske inte heller ett barn som reagerar skarpt på hur man formulerar sig. För det som är sagt är sagt och att "läsa mellan raderna" finns inte. Att t.ex. säga att i em. ska vi åka och handla, sen när em. väl kommer och man är helt slut som människa och tycker att det kan vi skjuta fram tills imorgon. Det går icke utan att det skulle bli en diskussion eller t.o.m. ett utbrott i form av "ni sa ju att vi SKULLE det" Även om dottern inte just är förtjust i själva handlandet är det grejen att vi faktiskt sagt att vi ska det. Då är det bara att rycka upp sig och åka och handla. För man väljer sina strider eller?!
Nu var det här med handlingen ett exempel. Detta händer med vad vi än säger.
Hon blir genuint upprörd om man gör en förändring. Därav väljer vi att vänta med att säga vad vi t.ex. ska göra på helgen eftersom det lätt kan bli förändringar just på helger. Hon klarar inte av det och då väljer vi att vänta med den informationen osv.
Det här blev ett ganska svamligt inlägg och både det ena och det andra ;)
"Mena det du säger och säg det du menar"
//Mammafunderingar
Jag grubblar och tänker fram och tillbaka på olika saker.
Något av det som har varit tufft att få höra av andra när man öppnar sig och berättar om sin situation är att "det finns alltid de som har det värre" "tänk positivt" mm. Det sårar mig mer än vad det hjälper. För det fattar ju jag också att det ALLTID kommer vara så att det finns de som har det värre.
Något som också förbryllar mig är att om jag berättar om en incident eller situation som har uppstått eller kan uppstå vad gäller dottern. Då kan jag få höra "så gör min med" "min har också utbrott" "det tillhör åldern" "ge henne en konsekvens av sitt handlande" gör si gör så...
Kan meddela att vi pga. dessa påståenden dröjde med att söka hjälp till vår dotter. Det jag har förstått nu är att deras barn har säkerligen också fått utbrott, de har säkerligen varit med om situationer och incidenter som är liknade. mm. Men deras barn kommer inte upp i samma nivå och kaliber som vårt. Det har jag förstått.
De har kanske inte heller ett barn som reagerar skarpt på hur man formulerar sig. För det som är sagt är sagt och att "läsa mellan raderna" finns inte. Att t.ex. säga att i em. ska vi åka och handla, sen när em. väl kommer och man är helt slut som människa och tycker att det kan vi skjuta fram tills imorgon. Det går icke utan att det skulle bli en diskussion eller t.o.m. ett utbrott i form av "ni sa ju att vi SKULLE det" Även om dottern inte just är förtjust i själva handlandet är det grejen att vi faktiskt sagt att vi ska det. Då är det bara att rycka upp sig och åka och handla. För man väljer sina strider eller?!
Nu var det här med handlingen ett exempel. Detta händer med vad vi än säger.
Hon blir genuint upprörd om man gör en förändring. Därav väljer vi att vänta med att säga vad vi t.ex. ska göra på helgen eftersom det lätt kan bli förändringar just på helger. Hon klarar inte av det och då väljer vi att vänta med den informationen osv.
Det här blev ett ganska svamligt inlägg och både det ena och det andra ;)
"Mena det du säger och säg det du menar"
//Mammafunderingar
måndag 15 april 2013
Förmågan att förstå.
Eller förmågan att vilja förstå...
Det är för mig två helt olika saker.
Fick ett mail från läraren härom dagen där det stod nåt i stil med:
"Om jag har förstått rätt vill ni ha läxorna via mail också, det går jättebra."
Härligt äntligen efter ca 9 månaders önskan om att snälla, snälla hon fixar inte att ta med sig information kring läxorna hem, finns det möjlighet att vi kan få dem på mail?
Vi har fått till svar: "Hon kommer inte undan" "hon ska få betyg som alla andra" "hon måste lära sig att ta ansvar" osv.
Läxgenomgången i skolan är på torsdagar. Vi kom snart på att storasyster sällan hade med sig läxor hem varken torsdagar eller fredagar. när vi tillslut efter många frågor till henne fick fram:
"Jag går alltid ut ur klassrummet när det är läxgenomgång" Oj tänkte jag varför då och frågade givetvis detsamma. "Det blir så stökigt och jag hinner inte med att både lyssna, se vad läraren skriver på tavlan och skriva ner det själv" Självklart kände jag, självklart är det så. Hur kan vi begära att hon ska fixa det?! Äntligen kunde hon förklara för sin mamma så jag förstod. Där och då började kampen att åtminstone försöka få en anpassad läxgenomgång.
Jag frågade om hon inte kunde få en handskriven lapp med läxan uppstyltad i punktform.
Jag frågade om vi kunde få läxan via mail.
Jag frågade om läraren kunde ha läxgenomgång med henne efteråt när de andra gick på rast.
Svaren jag fick skrev jag ovan...
Hur tänker man som lärare när man får höra detta från en mamma med en dotter som går under utredning inom Neuropsykiatriska funktionshinder? Det undrar jag fortfarande.
Denna anpassning som i mina ögon är rätt liten, skulle kunna göra så mycket för min dotter.
Vi får väl se hur det här med mailen fungerar. Det började inte så bra bl.a. skrev läraren att de hade glosor. När jag sen frågar storasyster om det så säger hon att hon inte tagit med sig glosboken hem...
I nästa mail ska jag be läraren skriva ner de 15 glosorna också ;)
Vill man förstå eller har man inte förmågan att förstå?
//Mammafunderingar
Det är för mig två helt olika saker.
Fick ett mail från läraren härom dagen där det stod nåt i stil med:
"Om jag har förstått rätt vill ni ha läxorna via mail också, det går jättebra."
Härligt äntligen efter ca 9 månaders önskan om att snälla, snälla hon fixar inte att ta med sig information kring läxorna hem, finns det möjlighet att vi kan få dem på mail?
Vi har fått till svar: "Hon kommer inte undan" "hon ska få betyg som alla andra" "hon måste lära sig att ta ansvar" osv.
Läxgenomgången i skolan är på torsdagar. Vi kom snart på att storasyster sällan hade med sig läxor hem varken torsdagar eller fredagar. när vi tillslut efter många frågor till henne fick fram:
"Jag går alltid ut ur klassrummet när det är läxgenomgång" Oj tänkte jag varför då och frågade givetvis detsamma. "Det blir så stökigt och jag hinner inte med att både lyssna, se vad läraren skriver på tavlan och skriva ner det själv" Självklart kände jag, självklart är det så. Hur kan vi begära att hon ska fixa det?! Äntligen kunde hon förklara för sin mamma så jag förstod. Där och då började kampen att åtminstone försöka få en anpassad läxgenomgång.
Jag frågade om hon inte kunde få en handskriven lapp med läxan uppstyltad i punktform.
Jag frågade om vi kunde få läxan via mail.
Jag frågade om läraren kunde ha läxgenomgång med henne efteråt när de andra gick på rast.
Svaren jag fick skrev jag ovan...
Hur tänker man som lärare när man får höra detta från en mamma med en dotter som går under utredning inom Neuropsykiatriska funktionshinder? Det undrar jag fortfarande.
Denna anpassning som i mina ögon är rätt liten, skulle kunna göra så mycket för min dotter.
Vi får väl se hur det här med mailen fungerar. Det började inte så bra bl.a. skrev läraren att de hade glosor. När jag sen frågar storasyster om det så säger hon att hon inte tagit med sig glosboken hem...
I nästa mail ska jag be läraren skriva ner de 15 glosorna också ;)
Vill man förstå eller har man inte förmågan att förstå?
//Mammafunderingar
söndag 14 april 2013
Att missförstå
Att missförstå tillhör vår vardag kan man säga...
Härom dagen blev det ett missförstånd som slutade med ett rum i totalt kaos.
Ok vi tar det från början:
Vi satt en fredag på en kalstillställning.
Jag fick ett sms av en tjej som är mamma till storasysters kompis. (Tjejerna hade pratat om att träffas, men vi har inte fått till ett bra tillfälle) I alla fall så frågade mamman om det gick bra att tjejerna träffades på söndagen. Jag checkade med storasyster och hon sa ok. (Hon gjorde ingen större notis om att det skulle bli kul eller så, men det var ju mycket som hände runt omkring samtidigt så hon var hon kanske inte så fokuserad). Jag meddelade mamman att det gick bra att kompisen kom hem till oss på söndagen.
På lördagens fm så sa jag till storasyster "eftersom X kommer imorgon så behöver du plocka ordning på ditt rum". Då brakade helvetet löst. Hon blev blixtarg och skrek "jag har för fan inte bestämt att X ska komma hit, glöm att jag städar" I stundens hetta var det liksom ingen idé att prata med storasyster. Hon gick upp till sitt rum och skrek lite väl valda opassande ord.
Pappan skulle försöka rädda lillasyster från situationen och tog henne och åkte iväg. (storasyster hörde detta och skulle såklart följa med på trippen, trodde hon.) När pappa och lillasyster hade åkt gick storasyster bärsärkagång i sitt rum. Grejer slängdes till höger och vänster och kaoset var ett faktum. I detta läge är det återigen så att hon är inte kontaktbar och mottaglig så det är "bara" att rida ut stormen och låta henne lugna ner sig.
Utbrottet höll på ca 1 timme när hon tillslut började lugna sig och tog till gråten. Efteråt sov hon en stund.
Jag hade under tiden smsat till kompisens mamma och förklarat läget (hon är en mkt förstående mamma så det underlättade att det var just hon denna gång). Vi bestämde att det var bäst att de sågs en annan gång.
När storasyster senare samma dag vid middagen frågar "hur dags kommer X imorgon?" blir jag häpen och tänker att hjälp allt detta som har hänt under dagen med utbrott, skyddande av lillasyster, en mamma som brutit ihop mm. Vad är det hon säger?... Jag tar ett djupt andetag och säger "jag har smsat mamman och sagt att ni får träffas en annan gång eftersom du inte ville ses!" Hela stämningen som vi hade fått till (en förhållandevis bra stämning efter allt som hade hänt) försvann... Hon blixtrade till och blev återigen arg!
Vi lyckades bromsa henne och det blev inget utbrott, men hon var riktigt sur och trumpen och stämningen vid bordet var inte längre vad den varit....
En vanlig men ändå ovanlig dag.
Jag slutar aldrig att förundras...
//mammafunderingar
Härom dagen blev det ett missförstånd som slutade med ett rum i totalt kaos.
Ok vi tar det från början:
Vi satt en fredag på en kalstillställning.
Jag fick ett sms av en tjej som är mamma till storasysters kompis. (Tjejerna hade pratat om att träffas, men vi har inte fått till ett bra tillfälle) I alla fall så frågade mamman om det gick bra att tjejerna träffades på söndagen. Jag checkade med storasyster och hon sa ok. (Hon gjorde ingen större notis om att det skulle bli kul eller så, men det var ju mycket som hände runt omkring samtidigt så hon var hon kanske inte så fokuserad). Jag meddelade mamman att det gick bra att kompisen kom hem till oss på söndagen.
På lördagens fm så sa jag till storasyster "eftersom X kommer imorgon så behöver du plocka ordning på ditt rum". Då brakade helvetet löst. Hon blev blixtarg och skrek "jag har för fan inte bestämt att X ska komma hit, glöm att jag städar" I stundens hetta var det liksom ingen idé att prata med storasyster. Hon gick upp till sitt rum och skrek lite väl valda opassande ord.
Pappan skulle försöka rädda lillasyster från situationen och tog henne och åkte iväg. (storasyster hörde detta och skulle såklart följa med på trippen, trodde hon.) När pappa och lillasyster hade åkt gick storasyster bärsärkagång i sitt rum. Grejer slängdes till höger och vänster och kaoset var ett faktum. I detta läge är det återigen så att hon är inte kontaktbar och mottaglig så det är "bara" att rida ut stormen och låta henne lugna ner sig.
Utbrottet höll på ca 1 timme när hon tillslut började lugna sig och tog till gråten. Efteråt sov hon en stund.
Jag hade under tiden smsat till kompisens mamma och förklarat läget (hon är en mkt förstående mamma så det underlättade att det var just hon denna gång). Vi bestämde att det var bäst att de sågs en annan gång.
När storasyster senare samma dag vid middagen frågar "hur dags kommer X imorgon?" blir jag häpen och tänker att hjälp allt detta som har hänt under dagen med utbrott, skyddande av lillasyster, en mamma som brutit ihop mm. Vad är det hon säger?... Jag tar ett djupt andetag och säger "jag har smsat mamman och sagt att ni får träffas en annan gång eftersom du inte ville ses!" Hela stämningen som vi hade fått till (en förhållandevis bra stämning efter allt som hade hänt) försvann... Hon blixtrade till och blev återigen arg!
Vi lyckades bromsa henne och det blev inget utbrott, men hon var riktigt sur och trumpen och stämningen vid bordet var inte längre vad den varit....
En vanlig men ändå ovanlig dag.
Jag slutar aldrig att förundras...
//mammafunderingar
lördag 6 april 2013
Nystartad blogg...
Ett nytt sätt för mig att ventilera får bli att starta denna blogg...
Jag har egentligen redan för ett par år sedan tänkt tanken att skriva, men det har liksom inte blivit av.
Jag har valt att få vara anonom med tanke på min familj. Jag skriver för min egen skull och vill inte hänga ut min familj, även om det kommer att handla om familjen i huvudsak.
Det som gav mig startskottet till att starta denna blogg var att vi fick ett besked ang. vår dotter (som jag med största sannolikhet kommer att nämna som "storasyster") som gör att vi vänder blad och att återigen börjar ett nytt kapitel i vårt liv... Det nya kapitlet kommer jag att skriva mycket om.
Vi har som man kan kalla det blivit föräldrar till ett barn med NPF= Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vi har just fått reda på att vår dotter har fått en diagnos- Aspergers syndrom.
//Mammafunderingar
Jag har egentligen redan för ett par år sedan tänkt tanken att skriva, men det har liksom inte blivit av.
Jag har valt att få vara anonom med tanke på min familj. Jag skriver för min egen skull och vill inte hänga ut min familj, även om det kommer att handla om familjen i huvudsak.
Det som gav mig startskottet till att starta denna blogg var att vi fick ett besked ang. vår dotter (som jag med största sannolikhet kommer att nämna som "storasyster") som gör att vi vänder blad och att återigen börjar ett nytt kapitel i vårt liv... Det nya kapitlet kommer jag att skriva mycket om.
Vi har som man kan kalla det blivit föräldrar till ett barn med NPF= Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vi har just fått reda på att vår dotter har fått en diagnos- Aspergers syndrom.
//Mammafunderingar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)