torsdag 31 oktober 2013

Höstlov

Sen en tid tillbaka har vi haft två möten inbokade under just höstlovet. Två olika dagar. Vad bra tänkte mamman, dottern missar ju så mycket i skolan, när vi går i väg på möten osv...

Tyvärr tänkte inte dottern likadant.....
"Hur kan man boka in möten på lovet" "Vem är så dum som tror att man går på möten på lovet" "Aldrig att jag går på möten när det är lov" osv.
Eh, oj! Vi tänkte visst inte likadant.

När det var dags för första mötet så skulle jag gå själv tillsammans med dottern, pappan hade ingen möjlighet att komma med. Vi skulle träffa psykologen och resursen som är med dottern i skolan. Gå igenom ett test som dottern gjort i skolan som BUP har haft hand om. Men... jag fick åka utan dottern. Hon följde inte med.
Det är ju inte så att man tar en 12-åring under armen och går precis...

Dag två kom och det var dags för nästa möte. Habiliteringen, träffa arbetsterapeuten och specialpedagog. Tror det eller ej, men dottern följde med. Det gick bra, men hon var irriterad över att mötena hamnat under lovet.

Jag har försökt att prata med henne och förklarat att de flesta människor jobbar på lov. Det är bara skolan som har höstlov. "Jaha kul för dem då, men jag är ledig och vill inte gå på möten"  Svarar hon då irriterat...

Till en annan gång vet jag att möten på lovet inte är att föredra, det kan till och med bli så att jag bokar om dessa möten om det blir så igen.

Att välja sina strider...

//Mammafunderingar

onsdag 30 oktober 2013

Tiden går...

Det var ett tag sen jag skrev.
Kanske beror det på att det varit lite lugnare på hemmafronten, kanske beror det på att tiden inte har funnits pga. hemsituationen....

Veckan före höstlovet, hade vi ett inbokat utvecklingssamtal med stora dottern. Jag och pappan går alltid tillsammans på utvecklingssamtalen. Sen skulle den tjej som hjälper vår dotter i skolan vara med. (hon är ingen assistent utan mer en resurs i gruppen, kanske något mer riktad till vår dotter). Dottern har ju pratat om detta samtal sen i somras "jag tänker inte följa med" "varför har man såna dumma samtal för" "jag får ju ändå bara höra hur dålig jag är" osv.
I alla fall så dagen det var dags börjar det med att jag får ett samtal precis när jag börjat jobba på morgonen, det var dottern: "fattar du hur kallt det är idag" säger hon. "Ehh, och det ringer du och säger till mig när jag jobbar", svarade jag. "Ok då, då kan jag väl även passa på att fråga hur dags det där dumma utvecklingssamtalet är" säger hon sen (även om vi kvällen innan gått igenom tider osv). "Ja, det är kl. 16.00" svarar jag och vi lägger på. Jag känner hur jag själv börjar känna mig illa till mods, hur mår då dottern?!?
Klockar slår 12.30 då ringer min telefon igen. Dottern! Hon hade så fruktansvärt ont i huvudet och var NOG tvungen att gå hem, enligt henne själv. Jag sa att hon fick försöka en stund till. Jag visste ju liksom vart vi var på väg. Jag bad att få prata med hennes lärare (detta var en annan lärare i ett annat ämne, alltså inte hon som skulle hålla i utv.samtalet) jag berättade som det var att jag mes största sannorlikhet vet vad "huvudvärken" beror på. Läraren förstod precis och sa att hon skulle ta hand om dottern och frågade om hon fick ge en panodil.
14.30 ringer hon igen. (då hade de återigen bytt lärare och hade bild, sista timmen) Nu stod hon bara inte ut. Jag kände att jag måste ju ändå ta henne på allvar och sa att hon fick åka hem.
Vi kom hem samtidigt och jag möts av en lågmäld dotter som direkt sa "jag går och lägger mig".
Hon låg där i sängen och jag funderade på hur gör man nu?! Jag visste ju att detta berodde på samtalet. Jag frågade henne hur hon ville göra. Hon sa att hon inte visste. Jag sa att 15.45 åker jag du väljer själv om du vill följa med.
Hon valde att inte följa med...
När vi kom hem från samtalet (som förövrigt tog 1 timme och 45 minuter), så var dottern uppe och på strålande humör. När vi frågade hur hon mådde sa hon glatt: "huvudvärken är borta".
Stackars tjej, en hel dag skulle hon gå och oroa sig för detta... Är det vettigt?!?

Vad är rätt, vad är fel. I detta läget kände vi att vi gjorde rätt som lät henne slippa!

//Mammafunderingar

onsdag 2 oktober 2013

Att låsa sig

Idag var det ingen bra morgon...

Dottern hade lagt en tröja i tvätten för ett tag sen, som är gjord av akryl och ska tvättas separat. Det har inneburit att den blivit kvar och mamman har liksom inte hunnit tvätta denna tröja.
Just denna dag skulle hon ha denna tröja! Det fanns inga alternativ. Låsningen var ett faktum.
Tröjan hade senast hon hade den fått en fläck som var tvungen att tvättas bort, annars kunde man väl i värsta fall plockat upp tröjan, men nu gick ju inte det.
Så jag fick höra hur dum jag var som inte har tvättat tröjan.
Hur dum jag är som aldrig tvättar hennes kläder. Mm.
Så hon tänkte minsann inte gå till skolan, för hon hade INGA kläder att ta på sig... I ren frustration hade hon gått loss på köket, hällt ut en massa saker på bänkarna osv... Tack för den liksom. Det var mitt straff tydligen.
1 timme sen till skolan blev hon. Det var inte vad jag hade planerat denna morgon.

Nu sitter jag helt urlakad och ska ladda om för att åka till jobbet. Jag som tänkt hinna med lite innan jobbet.

Älskade barn, varför ska du behöva ha det så jobbigt för?

//Mammafunderingar