I fredags hade dottern en kompis på övernattning.
Den här kompisen har också vissa svårigheter och har även hon en Aspergerdiagnos. De har varit vänner sedan förskoleåldern. Vänskapen har gått upp och ner, men i takt med att vi på varsitt håll har fått svar på funderingarna kring våra döttrar så har deras vänskap blivit bättre. De har så att säga, förståelse för varann :)
Men det kan även bli tokigt förstås, med två tjejer i tonåren som inte heller riktigt kan sätta sig in i den andres känslor och funderingar och val och åsikter osv osv.
I alla fall så vaknade de upp i lördags, det första kompisen gör är att ringa hem. Det visar sig att hon alltid gör så. En slags kontroll skulle jag tro, hon vill ju veta vad hennes familj ska göra.
Detta stör sig vår dotter på, hon känner sig utanför och som att kompisen vill hem, det kan jag förstå i och för sig. Det är då det krävs förklaring till varför denne kompis gör så.
Sen bestämdes det att kompisen skulle följa med sin familj till mormorn över lunch.
Dottern och kompisen skulle ses efter respektives lunch.
Allt var frid och fröjd...
Tills kompisen ringde och sa att det blev ändrade planer då de hade blivit bortbjudna till hennes moster efter lunch. (en sån där liten spontantripp som det så sällan blir i vår familj pga. vissa onständigheter ;) )
KRASCH... KABOOOM...PANG I DÖRREN...
"Hur kan hon bara göra så..."
"Fattar hon inte att vi redan har bestämt..."
"Schyst liksom.."
osv. Dottern var VÄDIGT besviken.
Där och då inser man att svårigheterna är ibland större än vad man tror precis minuten innan utbrottet är ett faktum.
Vi fick förklara återigen att detta är sånt som händer, förändringar blir det hela tiden i hela livet. Dottern förstod (trodde vi), men avslutade det hela med att säga typ: "Jag tycker ändå hon gjorde fel som följde med, vi hade ju faktiskt bestämt". Diskussionen var slut!
//Mammafunderingar
