Att acceptera.

Hur ska man göra för att få storasyster att acceptera sin lillasyster?! Den frågan ställer jag mig flera gånger om dagen...
Jag kan känna mig så himla ledsen över att de inte har det "syskonband" som man kanske "borde" ha som två systrar.
Storasyster stör sig hela tiden på lillasyster. Lillasyster på 8 år försöker lirka och vara till lags. Det gör ont i mig att se hur lillasyster försöker göra storasyster nöjd, men ändå tas det inte emot.
Ibland ser jag att lillasyster inte orkar och då kommer retstickan i henne fram (hon är ju trots allt lillasyster, även om hon vid vissa tillfällen upplevs som mer mogen än sin storasyster) då är ju såklart kaoset ett faktum... Det slutar oftast med katastrof.

Men hur ska en lillasyster orka?!
Hur stöttar man henne?

//Mammafunderingar

Energi

Dotterns energi tar fort slut.
Det är tufft för henne att hänga med i samma tempo som kompisarna.
Att bada tillsammans på fm kan innebära en vilopaus på em.
Vi har försökt få henne att själv förstå att hon behöver gå undan och samla energi. Att hon behöver vara ifred.
T.ex. sitter jag nu i skrivande stund vid poolen med lillasyster för att storasyster ska få en paus efter att ha haft en kompis som har sovit över och åkte hem på em.
Vi packade lugnt och stilla våra grejer och lade fram lite försiktigt att storasyster skulle få vara ifred en stund. Det är hårfint, för hon kan lätt känna sig undanstött. Det gäller att använda RÄTT tonfall och välja RÄTT ord! Inte alltid det lättaste men idag gick det bra!

Att ligga steget före är en förutsättning för att det mesta ska fungera...

//Mammafunderingar

Att synliggöra

Att få dottern att förstå att saker och ting kostar olika mycket pengar är svårt.
Jag har fått skriva ner på papper när hon t.ex. får pengar till glass, bio, och andra saker. Hon tycker att jag är snål och förstår inte riktigt att det blir mycket pengar i slutändan. När jag spaltat upp för henne blir det mer tydligt.

Det gäller även sysslor. "Jag får göra ALLT" menar dottern på och blir arg och frustrerad bara man ber henne gå ut med soppåsen. Att hjälpa till självmant är inte att drömma om... Hon måste ha någon egen slags vinning i det hela om hon överhuvudtaget ska hjälpa till.
Detta innebär att jag har gjort listor för hur mycket saker och ting är värt när man hjälper till. T.ex. plocka ut/in i diskmaskinen, gå ut med hunden (olika sträckor är värt olika mycket), mm mm.
Lite tråkigt kan jag tycka men att få henne att göra något så måste hon ha dessa belöningar eller vad man nu ska kalla det.
Att be henne om saker gör att hon oftast skriker och gormar tillbaka och menar att hon får göra allt. Därför har jag tagit fram ett system där man tydligt fyller i vad och vem som gjort vad i familjen. Hoppsan där fick HELA familjen syn på vad och av vem som gör saker.
Ganska nyttigt för hela familjen att se hur man hjälps åt.

Det är mycket jobb, men jag tror ändå att det är bättre med mer tydlighet.

//Mammafunderingar.

Motor

Att ha ADD innebär för vår dotter att hennes egen "motor" inte jobbar på det vis som för många andra.
Allt tar tid och vi påminner om allt.

"Personer med ADD har en minskad aktivitet i de delar av hjärnan som styr funktioner som uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll."

"Personer med ADD behöver en strukturerad vardag med tydliga förväntningar, gränser och konsekvenser."

Detta innebär att vår dotter skulle kunna ligga i sin säng en hel dag (om hon fick). Vi måste hela tiden påminna henne om att göra något annat.
Säger vi "gå ut och gör något" Så frågar hon "vad ska jag göra ute"
Säger vi "stäng av datorn/iPaden/mobilen" så frågar hon "vad ska jag göra istället"
Ingenting kommer per automatik och hon kan inte komma på vad hon ska göra. (förutom ibland när hon får en idé som bara måste göras just nu och då, men som kanske inte är passande just nu och då)

Detta är jobbigt när det är sommarlov, det blir mycket tid som ska fyllas. Grejen är att hon kan oftast inte ta sig för något själv, utan ber vi henne att stänga av och göra annat så krävs det att vi kan engagera oss i henne annars händer ingenting. Det gör att ibland får hon sitta en längre stund vid dator/iPad/mobil eftersom ibland behöver man själv andas och bara få vara utan att ha ett "plåster" på sig.

Dilemma, man vill inte att hon sitter för länge med dessa grejer, men man har heller inte tiden/orken att vara med henne hela tiden, hur hemskt det än låter.

När man snart ska fylla 12 så förväntas det att man kanske inte riktigt ska "hänga" med sina föräldrar hela tiden.

//Mammafunderingar

Ensam men ändå inte...

Just nu känns det så ensamt, inte just att jag är ensam, för jag har fina vänner och familj omkring mig.
Men jag känner mig ensam i min situation.
Det känns som om det bara är vi som har det såhär.

Tar just nu i skrivande stund ett par djupa andetag efter att dottern har slängt igen ytterdörren och det sista hon skrek var "jag hatar dig så jävla mycket". Jag vet att jag inte bör ta åt mig eller att hon i stundens hetta inte kan tygla sina känslor.

Bara härom dagen fick jag höra av en mamma att hon inte tillät ordet "hata" att hennes barn inte fick säga sånt. Hjälp tänkte jag det säger min dotter dagligen... Hon svär också en massa. Det värsta är att säger jag till henne så blir det än värre.

Jag känner mig ensam för att de regler och normer jag egentligen hade en vision om att kunna förankra hos mina barn inte funkar på den ena, jag har fått tänka om. Det är tufft att få tänka om. Klart jag inte vill att min unge svär och gormar.
Till lillasyster kan vi säga att nej det är inte ok att svära eller att vi säger till direkt när och om hon gör det. Hon kan ta det och tar till sig att det är fel. Men hon reagerar ju såklart på att vi inte säger till storasyster i samma utsträckning. Detta känns svårt. Har börjat förklara för lillasyster att storasyster tänker annorlunda. "Det är ok mamma, jag ska försöka att inte reta storasyster" säger den lilla förnuftiga 8 åringen när jag försöker förklara varför storasyster gör och säger vissa saker till sin lillasyster.

Jag känner mig bara ensam och jag antar att jag fortfarande har väldigt svårt att i stundens hetta inte ta åt mig av min egen dotters hårda ord. Jag blir ledsen och sårad och känner bara varför?! Jag vill henne bara väl, men ofta blir det så fel.
Jag vill ge henne verktyg att klara sig genom livet, men hon förstår inte att jag försöker vägleda henne. För henne är jag bara en elak mamma som bara vill henne ont. Hon säger ofta "du hatar mig" "du gillar bara lillasyster" "du skäller bara på mig, aldrig på lillasyster" "det är bara mig du tjatar på" "det är bara jag som får hjälpa till med allt hemma" "lillasyster slipper alltid undan". Det stämmer ju inte riktigt, men i hennes värld är det så och hur jag ska få henne att inse att det inte är så, det vet jag inte.

Det är inte lätt att vara mamma, speciellt inte till ett barn med flera funktionsnedsättningar.

//Mammafunderingar