Prao

Det är inte lätt att hitta prao-plats till en 12-åring tjej med Asperger, ADD, diabetes och diverse tvång.
Att vi dessutom bor i en mindre ort mellan två större gör inte saken bättre... Hon kan inte åka buss/tåg så att ta sig till annan ort är inte aktuellt.
Att följa med mig till jobbet är inte jättelämpligt och inte hos pappan heller pga. säkerhet. Dessutom hade hon mycket ångest inför att bestämma sig för att ens börja fundera på var hon skulle kunna tänkas va.
 Hon kom fram till att jag skulle fråga min frissa (efter mycket påtryckningar från mig). Hon älskar att pyssla med hår och naglar och min frissa är både frisör och nagelteknolog = perfekt. Tills vi insåg att andra elever hunnit före....
Nästa utmaning började, hitta ytterligare ett ställa där hon ev. kunde tänka sig att vara. Inte det lättaste. Vi kom fram till att kusinens förskola kunde kanske vara något. Men samma där andra hade hunnit före...
Då blev det fullständigt kaos hemma och hon fick världens utbrott...
Mamman kände också att det inte var det lättaste....
Alternativet om man inte hittade en plats var att vara på skolan och hjälpa till i de lägre klasserna... Mm just det tjena.... Jag insåg att med mindre än en vecka kvar till prao så var det inte så lätt.
Räddningen blev tillslut morfars fru.


Hade vi inte hittat en plats hade jag med största sannolikhet inte kunnat jobba under hennes prao, för hon hade inte gått till skolan dessa dagar... Men ibland löser det sig i sista stund :)




//Mammafunderingar

Skolavslutningen

Sen dottern började i skolan så har skolavslutningen varit på morgonen. Nu när hon går sista året innan högstadiet har de bestämt att skolavslutningen ska hållas på kvällen.
Jösses vilka utlägg dottern har haft om detta...:


"Vem fan har bestämt att det ska va på kvällen"
"Nu blir det på en jämn dag istället för en udda, hur ska det gå? Jag vill inte sluta på en jämn dag"
"Det kommer inte kännas som en skolavslutning med vanliga lektioner först för att sen ha avslutning på kvällen"
"Varför gör de såhär mot mig"
Osv.


Jag kan också känna att kunde de inte väntat ett år ;)
Vilka problem det här skapar och så mkt energi vår dotter hittills har lagt på detta. Och mer lär det bli...


Men förändringar kommer hon stöta på hela livet och allt går inte att skydda sig emot. Det blir bara lite extra tufft för pusselfamiljen när det blir såhär.


//Mammafunderingar

Medicinen

Dottern har nu kommit upp i sin dos av sin medicin. Hon äter Strattera. Denna kunde ju ta ett tag innan man märker någon skillnad.
Dottern själv säger att hon har något bättre koncentration men sämre minne... Vad hon nu menar med det ;)


Förhoppningen är iaf att hon ska få upp koncentrationen och på så vis bli lite mer harmonisk och det ska förhoppningsvis leda till en bättre energi för henne och det i sin tur att hon kan hantera sitt humör bättre. Låter helt underbart om det kommer funka.


Igår var vi på möte med läkaren bl.a. och ev kommer det sättas in en till medicin, men det skulle vi prata mer om nästa gång som vi träffas. Så vi får se...


//Mammafunderingar

Allt måste bli udda...

Allt måste bli udda.
Några exempel:


Var och handlade och jag bad dottern att hämta 6 äpplen. Hon sa direkt, kan jag ta 7, annars går det inte.


Vi satt i bilen som stod stilla, dottern utbrister: "säg till när den där tjejen är borta" Om en helt främmande tjej. Varför undrade jag. "Jag har tittat på henne tre gånger redan och tittar jag en gång till blir det jämnt, då kanske jag inte hinner ytterligare en gång innan hon är borta".


När hon tar mat så ser hon till att antingen ta en eller tre gånger med sleven.


Det finns så många exempel på detta men detta hände idag.


Det måste vara så fruktansvärt jobbigt att tänka på detta hela tiden. Vilken energi som går åt till detta!




//Mammafunderingar

Tiden..

Hjälp, tiden flyger iväg...


Mycket, otroligt mycket har hänt sen jag skrev sist.


För en vecka sedan var vi på möte med läkaren och psykologen. Det bestämdes där och då att dottern skulle börja med medicin. Tack! Äntligen. Ingen kan säga att vi inte har försökt utan i alla fall...
Vi fick en bekräftelse på att vi tagit rätt beslut samma dag i alla fall. När vi kom hem från mötet så möter lillasyster upp och frågar: "Fick hon medicin?" "Ja" svarade vi. "YES" utropar hon. Ingen mer än vi förstår lättnaden i hennes "YES". Vilket i sig, kändes väldigt hårt i mammahjärtat.
Medicinen hon fick ska trappas upp efter en vecka och ev. ytterligare en gång. Vi får väl se, men än har vi inte märkt nån skillnad...


Återkommer med mer uppdatering snart :)




//Mammafunderingar