Resa

Våra döttrar skulle få förmånen att åka på en resa med sin mormor och hennes väninna.
Det började tidigt att planeras. Det huvudsakliga syftet med resan var att få flyga, för det har tjejerna aldrig gjort. Så resan bokades och tjejerna skulle åka tidigt en torsdag och komma hem på söndagen. Alldeles lagom för en mamma som är hemma och väntar.

Förberedelserna var många. En stor grej var att åka och fixa pass, det var spännande och som tur var har storasyster precis blivit av med sin fobi för poliser, så det hela gick smidigt. Tjejerna började spara pengar, de pantade burkar för att få ännu mer pengar till sin resa. De fick sedan följa med och växla in pengar. Efter växlingen tog de en lunch med mormor och hennes väninna och planerade inför resan. De var med och packade och fixade inför det stora äventyret.

De var så förväntansfulla när den stora dagen var kommen. Dock hade båda lite separationsångest när jag skulle lämna av dem vid flygbussen. Mest lillasyster men även storasyster fällde en tår.

Mormorn hade bestämt att vi skulle inte hålla på att ringas utan vi skulle höras av på söndagen när de landat i Sverige igen. Det var nog bra annars hade de nog fått hemlängtan av att höra våra röster, såklart hade ju mamman föredragit att få ringas lite ;)

Jag hörde inget under dessa fyra dagar och jag kände då att allt var bra.

Vid lunchtid på söndagen ringde de och ville bli hämtade ett par timmar senare vid stationen. Pratade med båda tjejerna som var så glada och hade mycket att berätta.

Vi åkte för att hämta dem och packade in väskor, tjejerna och mormorn i bilen och for iväg för att lämna av mormor först och sedan vidare hem till oss. När mormor klivit ur bilen började storasyster muttra lite. Jag kände redan då att shit nu drar det igång...
Vi kom innanför dörren och Storasyster frågade efter att få ringa en kompis, vilket vi inte tyckte var så lägligt med tanke på den långa resan och packa upp väska komma iordning och duscha mm. Då blixtrade det till. Grejen är att hon sen en vecka tillbaka har en inbokad kompis dagen därpå och vi tyckte det var viktigt att få undan allt efter resan. Det tyckte inte storasyster var lika viktigt. Utbrottet kom för att stanna en lång stund. Jag blev kallad kärringjävel, idiot, jävla pucko osv... Hon var fullständigt tokig på oss.
Det tog en lång stund innan hon lugnade ner sig och hon fick sitta en lång stund med sin iPad med hörlurar och bara vara.

Alla dessa intryck under dessa fyra dagar blev ett påtagligt avslut på en underbar weekend med mormor. Så tråkigt och ledsamt. Men såklart mest tufft för henne själv.


Efter en fyra dagar lång energipåfyllning, var energin nästan som bortblåst på bara en liten stund...

//Mammafunderingar

Kollo

I samband med att vi fick diagnoserna (Asperger och ADD) på dottern så kom LSS-handläggaren hem till oss och berättade vad vi kan få för stöd och avlastning. En av grejerna var att dottern kunde få åka på kollo. Dagkollo med möjlighet till en övernattning.
Mannen och jag nappade direkt när vi fick höra allt fantastiskt som de skulle få möjlighet att göra. T.ex. rida, åka båt, fiska, bada, köra miniracing, minigolf, sjunga, kubb, brännboll, bio, skattjakt mm. Det skulle vara rejält med personal, nästan en personal/barn.
I alla fall så anmälde vi dottern till detta. Vi väntade dock med att berätta för henne att vi anmält henne till kollot. Men ett par veckor innan så nämnde vi första gången att hon skulle på kollo. Hon blev totalt skogstokig! "Jag ska inte på nåt jävla kollo" "Ni är fan inte kloka som har anmält mig utan att fråga" osv.
Och ja, man kan ju tycka att vi är taskiga som anmäler henne utan att fråga henne själv. Till saken hör att så har vi fått göra med alla fritidsaktiviteter också. Annars hade vi haft en dotter som inte tagit sig för någonting. Hon skulle aldrig komma och be om att få börja på någon aktivitet osv.
Vi låg lite lågt ett par dagar, men varje gång det kom på tal var utbrottet ett faktum. Man kan ju undra varför vi ändå höll fast vid vår anmälan och "tvingade" henne till detta. Jo, man kan säga så här, vi känner vår dotter, hon har varit hos oss i snart 12 år och vi känner henne...
Dagarna rullade på och söndagen kom, som var dagen innan det stora kollot. Jag var fortfarande osäker på om vi överhuvudtaget skulle få dit henne, det är ju inte så att man bär ut en 12-åring i bilen direkt. Att övertala någon som är helt i låsning och affekt är inte heller att föredra. Vi sa bara "du ska dit, så är det bara, punkt" Hon försökte argumentera, ångesten var total. (Mammahjärtat höll återigen på att gå i tusen bitar)
Vi visste fortfarande inte vad som var bästa lösningen på vem som skulle köra henne till kollot. Vi kom fram till att vi skulle ta farmor till hjälp. Jag kunde åka till jobbet. Men morgonen var inte den bästa. Dottern var så arg. Jag beslutade mig för att åka 10 min innan farmor skulle komma. Det sista dottern sa var "glöm att jag öppnar när farmor plingar på" (vilken tur att hon har egen nyckel tänkte jag och stängde dörren) Inifrån hördes ett illvrål, och jag funderade på om vi verkligen gjorde rätt...
Mina tankar var någon annan stans när jag åkte till jobbet. "Har vi gjort rätt" "får hon men för livet av det här" "hon kommer aldrig förlåta mig" osv.
Jag meddelade farmorn hur läget var och önskade henne lycka till.
Jag fick sedan ett samtal från farmorn efter att hon hade lämnat en glad men pirrig dotter på kollot. Allt hade gått bra och hon följde med i bilen utan problem. Åh vilken lättnad.
Sen återstod bara väntan på att hon skulle komma hem. Skulle vi få ångra vårt val att tvinga henne dit, det skulle vi snart få reda på...
Dottern kom hem och var på ett stålande humör. Hon var så glad och hon hade haft såååå kul. Vi fick inte veta så mycket detaljer eftersom hon inte gillar att bli utfrågad och berättar inte så mycket själv. Men det gjorde inget huvudsaken var att hon var nöjd! Och det kan man säga att hon var!
Hon var tillochmed så med på noterna att hon packade om sin väska redan på kvällen och det händer aldrig annars!

Oftast vet man innerst inne vad som är rätt.

//Mammafunderingar

Kontaktfamilj?

Härom dagen var jag hos kuratorn gällande vår dotter. Vi skulle diskutera vårdbidrag och vad vi har för rättigheter. Det visade sig att vi har mer rättigheter än vad vi har förstått.
I alla fall så fick hon läsa min kladd till ansökan om vårdbidrag, där man i detalj beskriver situationen kring barnet. Sedan får man ett utlåtande från Försäkringskassan om hur stor del vårdbidrag man får.
Kuratorn läste igenom och tittade mig djupt in i ögonen och sa "*namn*, ni borde verkligen fundera på det här med kontaktfamilj" Jag blev alldeles kall. Kunde vi inte ta hand om vårt barn är det hon säger, mina tankar började snurra. Men hon fortsatte "För lillasysters skull" "Inte för er eller för storasysters skull i första hand utan för lillasysters skull" Aha nu hängde jag med, ja just ja vi har ju ett barn till som bara följer med på resan, som får stå undan, som får stå ut med glåpord, som får stänga in sig på sitt rum när storasyster får utbrott, som får sig knuffar, som får höra hur dålig hon är, som är ängslig i skolan pga. av sin storasyster mm.
Kuratorn tyckte att jag skulle gå hem och förankra detta hos min man. Hon tyckte att vi skulle fundera på en helg i månaden. Att vi sedan skulle tänka utanför vår närmaste familjekrets och tänka in kompisars kompisar om det ev. skulle kunna finnas någon som skulle kunna "ta hand om henne" och vi kan ägna oss åt lillasyster.

Jag tror det här måste mogna lite, men jag är absolut inte främmande för detta när jag får tänka utifrån lillasysters perspektiv. Sen får väl detektivsökandet börja antar jag, för vem ska vi anförtro detta uppdrag till?!
Sen kommer också mina mörka dystra tankar "vad ska folk tycka" "tänk om de tror att jag inte klarar av mina egna barn" osv... Men jag får återgå till lillasysterperspektivet...
Ja så får det bli.

//Mammafunderingar