Att behöva vara arg, eller känna sig arg hela tiden, måste verkligen ta på krafterna.
Jag har märkt att dottern varit väldigt arg på sista tiden.
Men mest påtagliget blev det när hon i lördags hade en helt fantastisk fm då hon var väldigt glad, eller väldigt glad, men hon var liksom trevlig, log lite emellanåt och frågade om hon kunde hjälpa mig med något.
Till saken hör att hon och jag var ensamma. Hennes lillasyster och pappan var iväg hela fm. Sen när de kom hem var det som om det kom en blixt från klar himmel. Hon blev tvärarg direkt.
Jag kände mig ledsen efter detta konstaterande. Tycker synd om storasyster som måste ha det väldigt kämpigt med känslorna.
Jag tänkte försöka få tag i läkaren och se om det ska justeras i medicineringen eller så, det lär inte blir ett trevligt sommarlov annars...
Alltid är det nåt....
//Mammafunderingar
måndag 25 maj 2015
torsdag 9 april 2015
Tillrättavisande
Min man tycker att det är lite roligt att jag tappar ord när jag pratar. Han säger att jag har "oral dyslexi" vet inte ens om det finns något som heter så...
Jag upplever att eftersom jag hela tiden ska ha koll på allt åt alla så är det mycket som ska hållas i huvudet och mycket som ska sägas. Jag tappar ord, vränger ord fel, böjer fel osv. Jag vet ju eg när och hur det blir fel, men ibland går det fort och jag anser att alla förstår vad jag menar.
Men just ja, i den här familjen måste man mena det man säger och säga det man menar....
Dottern (och mannen) tillrättavisar mig HELA tiden. JAG BLIR TOKIG! Det är faktiskt irriterande.
"Du sa så" säger de och upprepar det jag säger och jag svarar att ja det kanske jag gjorde men ni förstår ju vad jag menar. Nej det gör vi inte, svarar de i kör.... Skämt ibland allvar ibland.
Jag försöker att tala korrekt men det är inte så jäkla lätt ;)
//Mammafunderingar
Jag upplever att eftersom jag hela tiden ska ha koll på allt åt alla så är det mycket som ska hållas i huvudet och mycket som ska sägas. Jag tappar ord, vränger ord fel, böjer fel osv. Jag vet ju eg när och hur det blir fel, men ibland går det fort och jag anser att alla förstår vad jag menar.
Men just ja, i den här familjen måste man mena det man säger och säga det man menar....
Dottern (och mannen) tillrättavisar mig HELA tiden. JAG BLIR TOKIG! Det är faktiskt irriterande.
"Du sa så" säger de och upprepar det jag säger och jag svarar att ja det kanske jag gjorde men ni förstår ju vad jag menar. Nej det gör vi inte, svarar de i kör.... Skämt ibland allvar ibland.
Jag försöker att tala korrekt men det är inte så jäkla lätt ;)
//Mammafunderingar
Resa
På påsklovet var vi med barnen för första gången och åkte skidor.
Allt gick toppenbra och över förväntan. Barnen blev sålda på skidåkandet och det lär bli fler gånger.
Priset vi fick betala kom efteråt, med en dotter som behövde två dygns återhämtning. Hon låg i stort sätt i sin säng i två dygn efteråt. Tur vi hade några dagar kvar på påsklovet när vi kom hem ifrån fjällen.
//Mammafunderingar
Allt gick toppenbra och över förväntan. Barnen blev sålda på skidåkandet och det lär bli fler gånger.
Priset vi fick betala kom efteråt, med en dotter som behövde två dygns återhämtning. Hon låg i stort sätt i sin säng i två dygn efteråt. Tur vi hade några dagar kvar på påsklovet när vi kom hem ifrån fjällen.
//Mammafunderingar
onsdag 1 april 2015
1 april!
1 april!
Min dotter tycker inte att det är en speciellt kul dag, eftersom det kommer att skojas i skolan. Hon upplever att klasskamrater gör lite narr av henne ibland, eftersom dottern går på allt som någon säger. Hon kan gå på vad som helst. Vi försöker ofta prata om detta hur hon ska försöka tänka om någon säger något som verkar konstigt. Men dottern säger att det är svårt att avgöra om något låter konstigt, jag tror ju på allt.
Jag tror inte klasskamraterna är ute efter att vara taskiga utan de tycker det är kul att hon är lättlurad. Dottern själv säger att det ändå känns ok, men jag har sagt att hon måste säga till när det känns annorlunda och hon känner att det blir svårt att hantera.
//Mammafunderingar
Min dotter tycker inte att det är en speciellt kul dag, eftersom det kommer att skojas i skolan. Hon upplever att klasskamrater gör lite narr av henne ibland, eftersom dottern går på allt som någon säger. Hon kan gå på vad som helst. Vi försöker ofta prata om detta hur hon ska försöka tänka om någon säger något som verkar konstigt. Men dottern säger att det är svårt att avgöra om något låter konstigt, jag tror ju på allt.
Jag tror inte klasskamraterna är ute efter att vara taskiga utan de tycker det är kul att hon är lättlurad. Dottern själv säger att det ändå känns ok, men jag har sagt att hon måste säga till när det känns annorlunda och hon känner att det blir svårt att hantera.
//Mammafunderingar
Insikt.
Dottern åkte bil med pappan härom dagen och plötsligt från ingenstans säger hon:
"Jag känner mig gladare, jag är inte så arg längre" "Förut kände jag mig arg så fort jag såg någon" "Störde mig på allt och ville bara skrika och fräsa"
Den känslan i ett mammahjärta <3
//Mammafunderingar
"Jag känner mig gladare, jag är inte så arg längre" "Förut kände jag mig arg så fort jag såg någon" "Störde mig på allt och ville bara skrika och fräsa"
Den känslan i ett mammahjärta <3
//Mammafunderingar
Stress
Ett påslag av stress är typ det värsta som kan hända för dottern. Det är oftast då det blir kaos, utbrott osv.
Stress kan avhjälpas oftast genom väl planering och förberedelse. Femtioelva steg före måste vi föräldrar ligga hela tiden...
Tyvärr finns det saker som vi inte kan påverka.
Ett exempel är när dottern somnar om efter att jag har åkt till jobbet. Hon är hemma med lillasyster ca 45 min efter att jag har åkt. Hon kan ha varit vaken och jag ser alltid till att prata ett par ord med henne innan jag åker. Oftast skickar jag ett sms för att dubbelkolla att hon är uppe. Ibland funkar inte det för jag är ju faktiskt på jobbet då... Nu ett par tillfällen har hon under senaste tiden somnat om. Detta ger henne ett otroligt stresspåslag. "Man kan ju inte komma försent till skolan" för då finns risk att hon inte går iväg alls...
Tyvärr är det också så att detta går ut över lillasyster.
Mamman känner sig maktlös i dessa lägen och mitt råd till lillasyster är alltid att ta på sig och ge sig iväg till skolan, fortast möjligt. (Har en överenskommelse med lillasysters lärare att hon får komma tidigare om det behövs och sällskapa med fröken i klassrummet, det är jag tacksam för!)
//Mammafunderingar
Stress kan avhjälpas oftast genom väl planering och förberedelse. Femtioelva steg före måste vi föräldrar ligga hela tiden...
Tyvärr finns det saker som vi inte kan påverka.
Ett exempel är när dottern somnar om efter att jag har åkt till jobbet. Hon är hemma med lillasyster ca 45 min efter att jag har åkt. Hon kan ha varit vaken och jag ser alltid till att prata ett par ord med henne innan jag åker. Oftast skickar jag ett sms för att dubbelkolla att hon är uppe. Ibland funkar inte det för jag är ju faktiskt på jobbet då... Nu ett par tillfällen har hon under senaste tiden somnat om. Detta ger henne ett otroligt stresspåslag. "Man kan ju inte komma försent till skolan" för då finns risk att hon inte går iväg alls...
Tyvärr är det också så att detta går ut över lillasyster.
Mamman känner sig maktlös i dessa lägen och mitt råd till lillasyster är alltid att ta på sig och ge sig iväg till skolan, fortast möjligt. (Har en överenskommelse med lillasysters lärare att hon får komma tidigare om det behövs och sällskapa med fröken i klassrummet, det är jag tacksam för!)
//Mammafunderingar
måndag 2 mars 2015
Hantera besvikelse.
I fredags hade dottern en kompis på övernattning.
Den här kompisen har också vissa svårigheter och har även hon en Aspergerdiagnos. De har varit vänner sedan förskoleåldern. Vänskapen har gått upp och ner, men i takt med att vi på varsitt håll har fått svar på funderingarna kring våra döttrar så har deras vänskap blivit bättre. De har så att säga, förståelse för varann :)
Men det kan även bli tokigt förstås, med två tjejer i tonåren som inte heller riktigt kan sätta sig in i den andres känslor och funderingar och val och åsikter osv osv.
I alla fall så vaknade de upp i lördags, det första kompisen gör är att ringa hem. Det visar sig att hon alltid gör så. En slags kontroll skulle jag tro, hon vill ju veta vad hennes familj ska göra.
Detta stör sig vår dotter på, hon känner sig utanför och som att kompisen vill hem, det kan jag förstå i och för sig. Det är då det krävs förklaring till varför denne kompis gör så.
Sen bestämdes det att kompisen skulle följa med sin familj till mormorn över lunch.
Dottern och kompisen skulle ses efter respektives lunch.
Allt var frid och fröjd...
Tills kompisen ringde och sa att det blev ändrade planer då de hade blivit bortbjudna till hennes moster efter lunch. (en sån där liten spontantripp som det så sällan blir i vår familj pga. vissa onständigheter ;) )
KRASCH... KABOOOM...PANG I DÖRREN...
"Hur kan hon bara göra så..."
"Fattar hon inte att vi redan har bestämt..."
"Schyst liksom.."
osv. Dottern var VÄDIGT besviken.
Där och då inser man att svårigheterna är ibland större än vad man tror precis minuten innan utbrottet är ett faktum.
Vi fick förklara återigen att detta är sånt som händer, förändringar blir det hela tiden i hela livet. Dottern förstod (trodde vi), men avslutade det hela med att säga typ: "Jag tycker ändå hon gjorde fel som följde med, vi hade ju faktiskt bestämt". Diskussionen var slut!
//Mammafunderingar
Den här kompisen har också vissa svårigheter och har även hon en Aspergerdiagnos. De har varit vänner sedan förskoleåldern. Vänskapen har gått upp och ner, men i takt med att vi på varsitt håll har fått svar på funderingarna kring våra döttrar så har deras vänskap blivit bättre. De har så att säga, förståelse för varann :)
Men det kan även bli tokigt förstås, med två tjejer i tonåren som inte heller riktigt kan sätta sig in i den andres känslor och funderingar och val och åsikter osv osv.
I alla fall så vaknade de upp i lördags, det första kompisen gör är att ringa hem. Det visar sig att hon alltid gör så. En slags kontroll skulle jag tro, hon vill ju veta vad hennes familj ska göra.
Detta stör sig vår dotter på, hon känner sig utanför och som att kompisen vill hem, det kan jag förstå i och för sig. Det är då det krävs förklaring till varför denne kompis gör så.
Sen bestämdes det att kompisen skulle följa med sin familj till mormorn över lunch.
Dottern och kompisen skulle ses efter respektives lunch.
Allt var frid och fröjd...
Tills kompisen ringde och sa att det blev ändrade planer då de hade blivit bortbjudna till hennes moster efter lunch. (en sån där liten spontantripp som det så sällan blir i vår familj pga. vissa onständigheter ;) )
KRASCH... KABOOOM...PANG I DÖRREN...
"Hur kan hon bara göra så..."
"Fattar hon inte att vi redan har bestämt..."
"Schyst liksom.."
osv. Dottern var VÄDIGT besviken.
Där och då inser man att svårigheterna är ibland större än vad man tror precis minuten innan utbrottet är ett faktum.
Vi fick förklara återigen att detta är sånt som händer, förändringar blir det hela tiden i hela livet. Dottern förstod (trodde vi), men avslutade det hela med att säga typ: "Jag tycker ändå hon gjorde fel som följde med, vi hade ju faktiskt bestämt". Diskussionen var slut!
//Mammafunderingar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)