Utvecklingssamtal = ångest

Härom dagen sa jag till dottern att på torsdag ska vi gå på utvecklingssamtal, varpå hon börjar hyperventilera och skrika "nej, nej, nej, jag vill inte". Älskade lilla barn vad får dig att känna denna ångest för ett utvecklingssamtal, vad har du för upplevelser av dina utvecklingssamtal. Fy vad jag mådde dåligt av att se henne må dåligt.
Jag försökte prata med henne, men inte det lättaste med en som har låst sig och inte kan lyssna i det läget... Jag ville försöka få fram vad det var som hon tyckte var jobbigt med samtalet. Men hon hade svårt att förklara. Sa något i stil med "jag får ju ändå bara höra hur dålig jag är" och där och då brister mitt hjärta återigen och jag ska vara den starka föräldern och stötta.
Jag förstår på ett sätt att hon reagerar såhär. För varje samtal vi har varit på så har hon fått höra "kämpa lite till" "gör lite mer" "räck upp handen mer" "deltag i samtal" "be om hjälp när du inte förstår" mm. Vi föräldrar har ju också puffat och pushat henne och många gånger sagt till henne att hon är lat när det gäller skolarbete. Men nu har vi ju förstått att det handlar ju inte om lathet! Hon har svårigheter som gör att utan rätt anpassning och hjälp så är skolan mycket tuffare för henne och hon behöver oss vuxna runtomkring för att få rätt hjälp och anpassningar. Det gäller bara att hitta rätt!

Och det ska vi hjälpa henne med!

//Mammafunderingar

Förändringar

Ja, förändringar, förändringar. Jag har fortfarande inte förstått hur jobbigt dessa förändringar är för min dotter. Spelar liksom ingen roll om jag tycker att det är väl inte så farligt..

I alla fall så har vi ett ställe vi brukar gå till på helgerna, vid en sjö och barnen brukar så här års doppa fötterna (eller ibland mer därtill). I helgen föreslog jag att vi skulle gå åt andra hållet för att se vad som fanns där. Men si det var inte det lättaste. "Jag vill inte gå dit" "Jag vill till det vanliga stället" "Jag vet inte hur det ser ut där" "Måååste vi gå dit" "Jag hatar nya ställen". Flera sådana här meningar kom det från storasysters mun. Det tog en stund att övertala. Men flera gånger på vägen dit så sa hon negativa saker om det stället som hon ens inte visste vad hon egentligen tyckte om.
(Tyvärr var det blåsigt och inte alls så fint dit vi gick, så vi lär nog inte gå dit igen) "Där ser du vilken dum idé det var att gå hit" Fick jag förstås höra...

Det här var en situation där jag själv får bita mig i tungan för jag vill ju bara säga egentligen "sluta fåna dig" "det är väl inte så farligt" "kom igen nu det blir säkert kul" osv. Men jag har fått lära mig att hon har det himla tufft.


//Mammafunderingar

Kalas och tillställningar

Det här med att anordna ett kalas kan köra energin i botten eller ännu mer i botten mot vad den redan är..
Ibland undrar jag varför man håller på?! Men vi har ju faktiskt en lillasyster som vi måste ta hänsyn till också och just denna gång var det faktiskt hon som fyllde år.
Först ska man försöka få ordning och att var och en ska plocka upp sina grejer, går ju sådär. Sen ha en suckandes storasyster som bara tycker att det blir jobbigt med en massa folk. Det är ingen bra kombo.
Jag var så slut när kalaset skulle börja att jag helst av allt bara ville dunsta därifrån.
Den härliga stämningen återfann sig när gästerna hade åkt. Gap och skrik. Antagligen pga. att orken inte fanns hos storasyster heller.

Hur mycket ska en lillasyster behöva stå ut med????

//Mammafunderingar