Härom dagen sa jag till dottern att på torsdag ska vi gå på utvecklingssamtal, varpå hon börjar hyperventilera och skrika "nej, nej, nej, jag vill inte". Älskade lilla barn vad får dig att känna denna ångest för ett utvecklingssamtal, vad har du för upplevelser av dina utvecklingssamtal. Fy vad jag mådde dåligt av att se henne må dåligt.
Jag försökte prata med henne, men inte det lättaste med en som har låst sig och inte kan lyssna i det läget... Jag ville försöka få fram vad det var som hon tyckte var jobbigt med samtalet. Men hon hade svårt att förklara. Sa något i stil med "jag får ju ändå bara höra hur dålig jag är" och där och då brister mitt hjärta återigen och jag ska vara den starka föräldern och stötta.
Jag förstår på ett sätt att hon reagerar såhär. För varje samtal vi har varit på så har hon fått höra "kämpa lite till" "gör lite mer" "räck upp handen mer" "deltag i samtal" "be om hjälp när du inte förstår" mm. Vi föräldrar har ju också puffat och pushat henne och många gånger sagt till henne att hon är lat när det gäller skolarbete. Men nu har vi ju förstått att det handlar ju inte om lathet! Hon har svårigheter som gör att utan rätt anpassning och hjälp så är skolan mycket tuffare för henne och hon behöver oss vuxna runtomkring för att få rätt hjälp och anpassningar. Det gäller bara att hitta rätt!
Och det ska vi hjälpa henne med!
//Mammafunderingar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar