Tiden går...

Det var ett tag sen jag skrev.
Kanske beror det på att det varit lite lugnare på hemmafronten, kanske beror det på att tiden inte har funnits pga. hemsituationen....

Veckan före höstlovet, hade vi ett inbokat utvecklingssamtal med stora dottern. Jag och pappan går alltid tillsammans på utvecklingssamtalen. Sen skulle den tjej som hjälper vår dotter i skolan vara med. (hon är ingen assistent utan mer en resurs i gruppen, kanske något mer riktad till vår dotter). Dottern har ju pratat om detta samtal sen i somras "jag tänker inte följa med" "varför har man såna dumma samtal för" "jag får ju ändå bara höra hur dålig jag är" osv.
I alla fall så dagen det var dags börjar det med att jag får ett samtal precis när jag börjat jobba på morgonen, det var dottern: "fattar du hur kallt det är idag" säger hon. "Ehh, och det ringer du och säger till mig när jag jobbar", svarade jag. "Ok då, då kan jag väl även passa på att fråga hur dags det där dumma utvecklingssamtalet är" säger hon sen (även om vi kvällen innan gått igenom tider osv). "Ja, det är kl. 16.00" svarar jag och vi lägger på. Jag känner hur jag själv börjar känna mig illa till mods, hur mår då dottern?!?
Klockar slår 12.30 då ringer min telefon igen. Dottern! Hon hade så fruktansvärt ont i huvudet och var NOG tvungen att gå hem, enligt henne själv. Jag sa att hon fick försöka en stund till. Jag visste ju liksom vart vi var på väg. Jag bad att få prata med hennes lärare (detta var en annan lärare i ett annat ämne, alltså inte hon som skulle hålla i utv.samtalet) jag berättade som det var att jag mes största sannorlikhet vet vad "huvudvärken" beror på. Läraren förstod precis och sa att hon skulle ta hand om dottern och frågade om hon fick ge en panodil.
14.30 ringer hon igen. (då hade de återigen bytt lärare och hade bild, sista timmen) Nu stod hon bara inte ut. Jag kände att jag måste ju ändå ta henne på allvar och sa att hon fick åka hem.
Vi kom hem samtidigt och jag möts av en lågmäld dotter som direkt sa "jag går och lägger mig".
Hon låg där i sängen och jag funderade på hur gör man nu?! Jag visste ju att detta berodde på samtalet. Jag frågade henne hur hon ville göra. Hon sa att hon inte visste. Jag sa att 15.45 åker jag du väljer själv om du vill följa med.
Hon valde att inte följa med...
När vi kom hem från samtalet (som förövrigt tog 1 timme och 45 minuter), så var dottern uppe och på strålande humör. När vi frågade hur hon mådde sa hon glatt: "huvudvärken är borta".
Stackars tjej, en hel dag skulle hon gå och oroa sig för detta... Är det vettigt?!?

Vad är rätt, vad är fel. I detta läget kände vi att vi gjorde rätt som lät henne slippa!

//Mammafunderingar