Lillasyster

Idag har varit en tuff dag rent känslomässigt...


Jag har så mycket funderingar kring lillasyster, hur mår hon, hur känns det för henne, vad tänker hon, tar hon skada osv.


På fm var storasyster iväg en sväng. Vi andra var ute och lillasyster lekte i snön medan vi skottade. Efter en stund sa hon -"mamma, jag har gjort en spåkula av snö, kan jag få spå dig?" Självklart fick hon det ;) Så här löd spådomen:
"Det blir en mysig kväll"
"Vi kommer sitta i soffan"
"Vi kommer att ha godis i skålar"
"Men först äter vi middag, då blir det bråk, det blir det alltid"
Sen fortsatte hon... Men det var just den här sista meningen jag skrev som satte sig i halsen på mig så jag fick svälja ner gråten. Jag lider så med henne och känner skuld för allt att hon ska behöva utstå hela tiden. Vara till lags, gå undan, stänga in sig, gömma sig, sätta på sig hörlurar för att slippa höra skrik, vika sig, mm mm.
Ibland tänker jag att visst det härdar henne och hon är och kommer bli en enormt empatisk person.


Mycket riktigt blev det bråk vid middagen och storasyster slängde mat över köksbordet och lillasyster tittade ner i knät...


Efter middagen gick vi en promenad, jag och lillasyster. Det är härligt att bara få vara med henne och tala om att hon betyder mycket och att hon är uppskattad för den hon är. Hon får ju höra allt för ofta hur dålig hon är och hur fel hon gör saker osv, det kan inte vara lätt... Så det gäller att jämna till vågskålarna lite.


Inte lätt när det är svårt. Tur man kan gråta på toan.


//Mammafunderingar