Folk säger till oss, "vad skönt med så stora barn, då har ni massor egentid".
Ja jo eller nej just det så är det ju inte i vår familj.
Trots barn på snart 9 och snart 13 år så är det inte så. Jo i och för sig börjar det bli lite så med 9 åringen. Vi kan sticka iväg och handla en timme och hon klarar sig själv med en telefon till hands. 13 åringen däremot, nja. Där gäller det att vi är tillgängliga till 100%. Finnas tillhands, reda ut missförstånd till höger och vänster, ligga steget före och hålla det man lovat i ur och skur. mm. Listan kan göras lång. För att inte tala om tid. Tid som ska hållas till minsta sekund. Har jag sagt att jag ska sms:a/ringa/hämta upp ett visst klocklag. Då ska det göras just det klockslaget och inte en minut före och framförallt inte en minut efter, då ringer hon och påpekar och frågar var man är eller varför man inte ringt etc.
Detta kanske inte låter så svårt/jobbigt. Men tro mig, det går aldrig att slappna av!!!
Att jag inte går många meter från min mobil kan i andras ögon kanske verka som om jag är "mobilberoende" och det är jag väl på sätt och vis, men mer beroende av att kunna vara tillgänglig, eftersom jag vet för väl hur konsekvenserna blir om jag inte finns tillgänglig.
Jag har fått meddela min chef om detta och hon är införstådd med vikten av att jag måste vara tillgänglig och ha telefonen på mig hela tiden. Även kollegorna vet att ringer det så måste jag svara, det bara är så. Jag kan då säga till dottern (beroende på vad det gäller) att jag ringer upp vid ett tillfälle då jag har lättare att prata. Men svarar jag inte så ringer hon tills jag svarar helt enkelt. Eller bombarderar mig med sms, som kommer fortare än att jag hinner skicka svar...
Stressigt? Ja en aning.
//Mammafunderingar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar