Att bli bortbjuden...

I fredags fick vi en förfrågan från våra vänner, de undrade om vi skulle käka något tillsammans på kvällen.
I mitt huvud lät det superskoj.
Jag bad att få återkomma efter att ha pratat med mannen.


Mannen berättade att morgonen varit jättetuff för dottern. Att det var svårt att komma iväg till skolan. Hon hade ont, mådde inte bra osv. Tillslut kom hon iväg. Mannen ringde resursen som hjälper henne i skolan och förvarnade om att hon kunde vara sur. (Dock visar hon aldrig de sidorna i skolan, men det kan ju ändå vara bra att veta om vad som hade hänt på morgonen).
De diskuterade lite och resursen kom ju på att det även var nationella prov. Vilket också ger dottern en stress, eftersom det var hennes "värsta ämne" (som hon själv säger).


Fredagar är också en dag som dottern ofta kommer hem och är irriterad. Detta beror oftast på att de har bildlektion sista timmen = rörigt!


Mannen och jag pratade fram och tillbaka hur vi skulle göra gällande kvällen. Vi kom gemensamt fram till att vi måste "checka läget" med dottern innan vi kunde ta ett beslut.


När dottern kom hem från skolan kollade vi med henne vad hon skulle orka. Hon var tvungen att fundera en stund. Hon gick upp på sitt rum och pausade.
Denna gång ville hon försöka (eftersom vi bor nära så funkar det att gå hem).


Detta är en av de grejer som jag själv tycker är ganska jobbigt. Att man inte kan göra såna här saker spontant utan att tänka i flera steg. Förstör det mer än vad det ger energi? Hur blir det när man kommer hem?




Att energin ska hålla för hela dagen och inte bara i skolan, det är för många svårt att förstå...




//Mammafunderingar.