tisdag 24 september 2013

Kontaktfamilj

När man har en diagnos inom autismspektrat vilket vår dotter har så innefattas man av LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionsnedsatta.

Då är det så att vi har blivit erbjudna att ha en kontaktfamilj till vår dotter. LSS-handläggaren har beviljat oss kontaktfamilj två dygn/månad.
Vi kände att någon främmande familj var inte aktuell för vår tjej. Dels för att vi själv inte skulle vara trygga med det och dels för dotterns skull. Alternativet skulle vara att hitta en familj själv!
Vi kände direkt att vi visste vilka vi skulle fråga. Vi frågade familjen i fråga och sa även att de skulle fundera och diskutera med varann innan de lämnade besked och vi underströk flera gånger att vi skulle förstå om det blev ett nej osv.
Vi behövde inte vänta länge på svar, de lämnade svar direkt samma kväll. De kände sig hedrade att vi hade frågat och tyckte det hela skulle bli spännande och kul.
Jag blev alldeles varm och berörd av deras svar och tårarna kom förstås.
Det kom en sommar med semestrar som gjorde att det hela tog lite tid, för familjen måste godkännas av familjehemshandläggarna osv. Många turer fram och tillbaka. Men nu äntligen såhär 2-3 månader senare så är allt klart och om ett par helger är det dags för första helgen.
När allt var klart, var det dags för oss att berätta för storasyster. Hon blev jätteglad och började fnissa. Vi visste att vi hade valt rätt familj!!

Detta par har vi känt i många år. Mamman i familjen och jag är barndomsvänner och vår vänskap är djup. Vi träffas kanske inte fysiskt allt för ofta men om det är någon person som jag vet finns där för mig så är det min äldsta bästa vän.
För oss var det en självklarhet att välja detta par. De har även en fin liten dotter som vår dotter tycker jättemycket om. Vi vet att vi kan lite på dem, att de är lyhörda för storasysters behov osv. De kommer göra ett toppenjobb med vår tjej.

Hur ska vi någonsin kunna visa vår tacksamhet?!


//Mammafunderingar

måndag 23 september 2013

Kompisar

Det här med kompisar har ju varit ett kapitel för sig.
Hon har alltid velat ha kompisar men har haft svårt att veta hur man är en lagom kompis.
Det går i perioder det här med kompisbiten. Ibland är det långa perioder då hon är ensam och går direkt hem efter skolan och umgås inte med någon = ont i mammahjärtat. Ibland är det intensivt och då ska hon va med någon varje dag = energin tar slut och det är svårt att hålla ihop sig övrig tid. Det är ett dilemma vad hon än är i för period.

I alla fall så för någon helg sedan så fick hon förfrågan att sova i tält tillsammans med två kompisar. Hon ville jättegärna (för just nu är det en intensiv kompisperiod). Först skulle de sovit hos en annan men det slutade med att fem blivande tonåringar tältade på vår trädgård (inte mig emot, jag har dem mer än gärna hemma).
Hon var superstressad innan alla kom och jag frågade vad det var om hon hade ångrat sig osv. Nej nej sa hon det ska bli så kul, men jag är så stressad jag vet inte varför. Två av vännerna skulle äta kvällsmat hos oss och de andra två kom senare. Vi handlade pizza på barnens begäran och hon stressade inför detta. De åt och sedan kom de andra och jag fick hjälp av en annan mamma att sätta upp tältet. (Det kan tilläggas att pappan och lillasyster var inte hemma vid detta tillfälle, då hade det nog inte varit genomförbart). Hon for omkring och hämtade grejer, rev fram det hon tyckte skulle va i tältet och impulsiviteten flödade. Jag fick stoppa henne några gånger.
Övernattningen gick jättebra, lite spökhistorier och sånt som hör till.
Dagen efter droppade vännerna av en efter en och efter lunch var vi själva. Då stupade hon i säng. Orkade inte nåt. Efter en stund kom hon ner och frågade mig frågor om saker som jag inte kunde svara på just där och då eftersom de grejerna skulle diskuteras med pappan först. Då flippade hon ur totalt. Gapade och skrek och slängde grejer. Krävde att jag skulle svara. Jag bad henne flera gånger att gå undan och gå till sitt rum osv. Jag sa till henne att du är för trött för att diskutera detta nu. Då blev hon ännu argare.
Hon höll på ett par timmar. Kunde senare bryta situationen när jag frågade om vi inte skulle passa på att ha myskväll bara hon och jag när ändå pappa och lillasyster var iväg och det ville hon.
Likadant på söndagen, hon var sängliggande hela dagen.

Det är smärtsamt som mamma att se att hon blir så fullständigt urpumpad på energi att det ska ta flera dygn för henne att komma i balans igen.
Visst vet jag också att man blir trött av en övernattning. Men det här är nåt helt annat!

Mitt hjärta smärtar...


//Mammafunderingar