Kompisar

Det här med kompisar har ju varit ett kapitel för sig.
Hon har alltid velat ha kompisar men har haft svårt att veta hur man är en lagom kompis.
Det går i perioder det här med kompisbiten. Ibland är det långa perioder då hon är ensam och går direkt hem efter skolan och umgås inte med någon = ont i mammahjärtat. Ibland är det intensivt och då ska hon va med någon varje dag = energin tar slut och det är svårt att hålla ihop sig övrig tid. Det är ett dilemma vad hon än är i för period.

I alla fall så för någon helg sedan så fick hon förfrågan att sova i tält tillsammans med två kompisar. Hon ville jättegärna (för just nu är det en intensiv kompisperiod). Först skulle de sovit hos en annan men det slutade med att fem blivande tonåringar tältade på vår trädgård (inte mig emot, jag har dem mer än gärna hemma).
Hon var superstressad innan alla kom och jag frågade vad det var om hon hade ångrat sig osv. Nej nej sa hon det ska bli så kul, men jag är så stressad jag vet inte varför. Två av vännerna skulle äta kvällsmat hos oss och de andra två kom senare. Vi handlade pizza på barnens begäran och hon stressade inför detta. De åt och sedan kom de andra och jag fick hjälp av en annan mamma att sätta upp tältet. (Det kan tilläggas att pappan och lillasyster var inte hemma vid detta tillfälle, då hade det nog inte varit genomförbart). Hon for omkring och hämtade grejer, rev fram det hon tyckte skulle va i tältet och impulsiviteten flödade. Jag fick stoppa henne några gånger.
Övernattningen gick jättebra, lite spökhistorier och sånt som hör till.
Dagen efter droppade vännerna av en efter en och efter lunch var vi själva. Då stupade hon i säng. Orkade inte nåt. Efter en stund kom hon ner och frågade mig frågor om saker som jag inte kunde svara på just där och då eftersom de grejerna skulle diskuteras med pappan först. Då flippade hon ur totalt. Gapade och skrek och slängde grejer. Krävde att jag skulle svara. Jag bad henne flera gånger att gå undan och gå till sitt rum osv. Jag sa till henne att du är för trött för att diskutera detta nu. Då blev hon ännu argare.
Hon höll på ett par timmar. Kunde senare bryta situationen när jag frågade om vi inte skulle passa på att ha myskväll bara hon och jag när ändå pappa och lillasyster var iväg och det ville hon.
Likadant på söndagen, hon var sängliggande hela dagen.

Det är smärtsamt som mamma att se att hon blir så fullständigt urpumpad på energi att det ska ta flera dygn för henne att komma i balans igen.
Visst vet jag också att man blir trött av en övernattning. Men det här är nåt helt annat!

Mitt hjärta smärtar...


//Mammafunderingar