Sportlov.

Sportlov kan se olika ut för olika personer- förstås...
Men för ett barn med denna problematik kan det va extra jobbigt.
Vad ska man göra?
Vad kommer att hända?
Vad finns för förväntningar på mig?
Rutiner bryts osv.


I måndags så hade dottern bestämt tillsammans med en kompis att hon skulle sova över. (Det var länge sen hon sov över hos en kompis, så det kändes såklart lite stort) Dottern är trygg med familjen, då det är nära vänner till oss och vi umgås ganska ofta.
Hon åkte dit på förkvällen på måndagen och kom hem på tisdagen vid 16.30-tiden. Hade jag fått bestämma skulle det nog passat bättre att bryta upp på fm. Men ibland är ju inte alla familjemedlemmar av samma åsikt och då får man ibland stå tillbaka...
Detta resulterade såklart i en VÄLDIGT trött dotter. Som hon alltid blir när hon sover borta eller umgås långa pass med kompisar, vilket inte händer jätteofta.
Det är inte den här vanliga tröttheten jag menar som hos andra barn när de sovit borta eller fått för lite sömn... Utan det här är något helt annat och det är svårt för andra att förstå att hon blir så fruktansvärt trött.


Ja det är priset min dotter (samt familjen) får betala för att göra en övernattning.


//Mammafunderingar

Första etappen...

Idag var psykologen hemma hos oss och det var dags för dottern att påbörja det jobbiga...
Att målet för dagen var en apotekspåse modell mittemellan, tyckte dottern var helt absurt. Målet var alltså att fylla denna påse med skräp. Dottern tyckte det var helt galet, "en sån stor påse" "det kommer aldrig att gå" osv.
Men tro´t eller ej men hon lyckades och över vår allas förväntan. Tom hon själv var superglad att hon fixade målet för dagen.
Vilken insats.
Men hon höll med om att det var mest jobbigt innan att gå och vänta på detta och vad det skulle innebära, det var det värsta...
Psykologen kommer om två dagar igen och vi får väl se hur det går då.


Hoppas att du känner att vi hjälper dig, mitt lilla barn.


//Mammafunderingar

Maktlöshet

Jag känner maktlöshet...


Just nu är det riktigt tungt.
Efter ett skolmöte igår så är det så tungt, så tungt.


Dottern ska börja högstadiet i höst och med på mötet var kuratorn från högstadiet.
Som det låter nu finns det inga resurser alls. Hur ska det gå för min tjej.
Ord som "hemmasittare" "gråzon" "typisk flicka" myntades igår och jag bara kände nej det är inte sant är det så det kommer bli för min dotter...


Jag vet att jag tänker negativt och jag vet att det ofta brukar lösa sig. Men när man har ett barn med NP-problematik, så behöver det finnas en planering för hur det ska bli. Hon ska inte behöva misslyckas och att det sen ska göras något...


Var finner man tiden?
Var finner man tiden för återhämtning?
När ska man andas?


//Mammafunderingar

Ett nytt kapitel?

Vår dotter har länge haft tvångstankar, tvång och tics.
Allt det här kommer och går och hon byter från en grej till en annan osv. Det ena avlöser det andra...


Men nu är det så att vissa grejer håller på att ta över vår dotters liv. T.ex. så har hon en stor ångest kring att slänga saker och detta har hon haft länge, länge...
Det har gått så långt att hon inte kan slänga rent skräp, prislappar, ja vad som. Hon har även svårt att se andra slänga grejer.


I alla fall, i samråd med hennes psykolog så har vi bestämt att vi måste hjälpa henne med detta. Då detta ger henne en alldeles för stor ångest. Som påverkar henne negativt.


Så för ett par veckor sen var pappan och jag på ett förberedande möte och psykologen berättade hur det kommer gå till. Vi skulle få komma två gånger under en två veckors period och prata. Detta tillsammans med dottern. Sedan kommer psykologen komma hem till oss och hjälpa dottern med detta. En KBT behandling kan man säga.


Nu har vi varit iväg på de första två träffarna och i alla fall så under första träffen så säger psykologen att det handlar om OCD = Tvångssyndrom...
Vår dotter har tvångssyndrom. Jag frågade lite och hon sa att jo så är det och det är såhär vi kommer jobba med det. Nu är det inte så att hon kommer att få en diagnos på det här utan psykologen säger att det är huvudsaken att hon får rätt behandling utifrån hennes symptom och svårigheter.


Idag har vi alltså varit på andra träffen och jag kan säga att sen-em/kväll har inte varit den bästa dagen i våra liv.
Det börjar sjunka in lite nu för dottern vad hon ska vara med om när psykologen kommer hem till oss. Hujeda mig.


Dottern fick ikväll ett rejält utbrott. Hon ringde till mormor som kom förbi. Dottern lugnade sig men kan inte förstå varför hon måste göra det här med psykologen...


Arma lilla barn vad jag lider med dig. Även om du inte förstår att vi vill ditt bästa så hoppas jag att du ska förstå det när du blir vuxen. Att vi inte gjort allt för att jävlas med dig utan för att hjälpa dig. Tänk om du kunde förstå det nu mitt älskade barn att vi bara vill dig ditt bästa.


//Mammafunderingar

Att alltid finnas till hands.

Folk säger till oss, "vad skönt med så stora barn, då har ni massor egentid".
 Ja jo eller nej just det så är det ju inte i vår familj.


Trots barn på snart 9 och snart 13 år så är det inte så. Jo i och för sig börjar det bli lite så med 9 åringen. Vi kan sticka iväg och handla en timme och hon klarar sig själv med en telefon till hands. 13 åringen däremot, nja. Där gäller det att vi är tillgängliga till 100%. Finnas tillhands, reda ut missförstånd till höger och vänster, ligga steget före och hålla det man lovat i ur och skur. mm. Listan kan göras lång. För att inte tala om tid. Tid som ska hållas till minsta sekund. Har jag sagt att jag ska sms:a/ringa/hämta upp ett visst klocklag. Då ska det göras just det klockslaget och inte en minut före och framförallt inte en minut efter, då ringer hon och påpekar och frågar var man är eller varför man inte ringt etc.
Detta kanske inte låter så svårt/jobbigt. Men tro mig, det går aldrig att slappna av!!!
 Att jag inte går många meter från min mobil kan i andras ögon kanske verka som om jag är "mobilberoende" och det är jag väl på sätt och vis, men mer beroende av att kunna vara tillgänglig, eftersom jag vet för väl hur konsekvenserna blir om jag inte finns tillgänglig.
Jag har fått meddela min chef om detta och hon är införstådd med vikten av att jag måste vara tillgänglig och ha telefonen på mig hela tiden. Även kollegorna vet att ringer det så måste jag svara, det bara är så. Jag kan då säga till dottern (beroende på vad det gäller) att jag ringer upp vid ett tillfälle då jag har lättare att prata. Men svarar jag inte så ringer hon tills jag svarar helt enkelt. Eller bombarderar mig med sms, som kommer fortare än att jag hinner skicka svar...


Stressigt? Ja en aning.


//Mammafunderingar

Lillasyster

Idag har varit en tuff dag rent känslomässigt...


Jag har så mycket funderingar kring lillasyster, hur mår hon, hur känns det för henne, vad tänker hon, tar hon skada osv.


På fm var storasyster iväg en sväng. Vi andra var ute och lillasyster lekte i snön medan vi skottade. Efter en stund sa hon -"mamma, jag har gjort en spåkula av snö, kan jag få spå dig?" Självklart fick hon det ;) Så här löd spådomen:
"Det blir en mysig kväll"
"Vi kommer sitta i soffan"
"Vi kommer att ha godis i skålar"
"Men först äter vi middag, då blir det bråk, det blir det alltid"
Sen fortsatte hon... Men det var just den här sista meningen jag skrev som satte sig i halsen på mig så jag fick svälja ner gråten. Jag lider så med henne och känner skuld för allt att hon ska behöva utstå hela tiden. Vara till lags, gå undan, stänga in sig, gömma sig, sätta på sig hörlurar för att slippa höra skrik, vika sig, mm mm.
Ibland tänker jag att visst det härdar henne och hon är och kommer bli en enormt empatisk person.


Mycket riktigt blev det bråk vid middagen och storasyster slängde mat över köksbordet och lillasyster tittade ner i knät...


Efter middagen gick vi en promenad, jag och lillasyster. Det är härligt att bara få vara med henne och tala om att hon betyder mycket och att hon är uppskattad för den hon är. Hon får ju höra allt för ofta hur dålig hon är och hur fel hon gör saker osv, det kan inte vara lätt... Så det gäller att jämna till vågskålarna lite.


Inte lätt när det är svårt. Tur man kan gråta på toan.


//Mammafunderingar