Att sköta sina sysslor.

I samband med att vi gjorde upp morgonschema för frukost osv. gjorde vi även "en sista kiss med hunden" schema.
Vi har alltså en hund. Eftersom barnen nu är de som går sist hemifrån så har de fått i uppgift att sköta sista kissningen.
Detta behöver kontrolleras från mamman på morgonen, så att ingen glömmer hunden. En morgon när det var storasysters tur så skickade jag ett sms som löd: "Kom du ihåg XXXX?" Var på hon svarar "Ja" (sms-svaren brukar inte vara så utförliga, utan man får liksom svar på det man frågar, men inget mer så att säga). Och det var just vad jag fick, svar på min fråga för hon hade kommit ihåg XXXX. Men hon hade också bett lillasyster att ta kissningen just denna morgon.... Det råkade visst mamman få reda på...


När jag sedan konfronterar storasyster på kvällen, säger jag nåt i stil med: "Jag är väldigt besviken på dig, för du talade inte sanning ang XXXX. Dottern blir ursinnig. "Påstår du att jag ljuger?!" "Jag kom ju ihåg henne och det var det som du undrade".
Mamman fick stå med skägget i brevlådan...


Som man frågar får man svar.
Mena det du säger och säg det du menar (gäller visst text också).



Svar på tal igen!


//Mammafunderingar

Att hamna i kläm.

Lillasyster hamnar allt som oftast i kläm.
Nu har vi det här med fritids. Lillasyster är så redig och fixar så mycket själv osv. Vi tycker att hon är mogen att prova utan fritids och se hur det fungerar. Hon fyller 9 i april och jag har ett schema där jag just nu slutar tidigt 4 dagar av 5. Samt morgnar så behöver hon bara vara själv ca 45 min efter att jag har åkt till jobbet.


Sagt och gjort hon skulle fr.o.m. denna vecka inte ha fritids.


Lillasyster överlycklig, har fått egen hemnyckel och mobil.
Storasyster ursinnig....


Måndag började inte så bra:
Storasyster ringer mig på jobbet och fräser: "Imorgon är det den där jävla ungen som går på morgonfritids"
Eh, va? svarade jag eller nåt i den stilen...
"Ja, hon vägrar att ta in smöret efter frukosten" "Jag har skitbråttom och får inte komma försent" fortsätter storasyster.
Jag tittade på klockan och såg att det var just den tiden jag ställt alarm på lillasysters mobil om att hon skulle klä på sig och cykla till skolan. Lillasyster stod påklädd i hallen, men sällskapskompisen ståendes på dörrmattan.
Jag själv stod på jobbet, kände hur pulsen steg och jag bara ville sjunka genom golvet.
Fick ångest för lillasyster och kände på mig att hon just i denna stund inte var den mest trygga unge på denna jord just då...
Jag sa till den stora att du tar in smöret för lillasyster har ätit för länge sedan och hennes kompis väntar...
Storasyster slängde på luren....
Sen hade jag jättesvårt att sluta tänka på hur lillasyster kände sig ensam hemma med en ursinnig storasyster.


När vi pratade igenom morgonen med dem på kvällen visade sig att lillasyster fick ta in smörpaketet efter storasyster....


Nu har vi gjort upp ett schema... Vi får väl se...




//Mammafunderingar

Måltider.

Jag vet inte varför, men oftast slutar det alltid med att det är något tjafs vid matbordet.
Frukost har vi gett upp, vi äter var för sig. Kan tyckas tråkigt. Men jag tror den här familjen mår bättre som det är nu än att ha det som innan.
 "Det är ju så mysigt med långfrukost på helgen" nej jag är inte beredd att dela den åsikten som många andra tycks ha, och även verkar tycka att vi ska ha...


Så middag på vardagarna är ofta det målet som vi försöker äta ihop.
Men det kan låta såhär från storasyster:
"glo inte" (till lillasyster)
"du glafsar" (till lillasyster)
"ge hit X" (helst skulle man ha fattat innan vad som skulle sträckas till henne)
"va, äre" (sagt med fräsig röst om man råkar titta vid fel tidpunkt mot hennes håll)
mm mm.
Hon är oftast arg. Har frågat om hon vill sitta själv och äta, men det vill hon inte heller.


Inte lätta att veta vad som är bäst.


//Mammafunderingar

Om att tolka bokstavligt.

Ibland blir det lite fnissigt inne i mitt huvud, när jag känner att det bara blir så tokigt för min fina tjej att behöva tolka allt bokstavligt.


Igår fick hon ett brev. Från Fritidsgården, som de flest högstadieelever väljer att tillbringa mer eller mindre tid på.
I alla fall så blev alla 6:or inbjudna till en egen kväll för att få se vad som finns att göra på Fritidsgården.
Jag sa till dottern att dit kan du ju gå och se vad man kan göra (jag visste ju innerst inne att det kommer hon aldrig att göra i alla fall, men ändå liksom).
Hennes kommentar kommer som följer:
"Va! Är du helt konstig, jag går inte dit. Fritidsgård låter som Fritids och Fritids var det längesen jag gick på, så glöm det"


Så var det med det!




//Mammafunderingar

Hur ska man orka?

En lillasyster som:
inte mår bra.
vars lärare skickar ett orosmail om att lillasyster inte mår bra.
är ledsen över kompissituationen.
har svårt att prata och sluter sig som en mussla.
äter dåligt och går ner i vikt.


En storasyster som:
kämpar i skolan.
fått tillbaka läxor i hemmet, "för det funkar ju så bra nu"
tar illa vid sig när kompisar blänger.
inte får vara med när hon frågar kompisar som redan har bestämt.
funderar på övergången till högstadiet.


En mamma som:
just nu har sjukskrivit sig en vecka.
har blossande eksem/psoriasis.
mailat till BUP ang. lillasyster.
mailat till kurator ang. lillasyster.
mailat till lärare ang. lillasyster.
mailat till rektor på högstadiet inför framtiden.
mailat med chefen för stöd och resursverksamheten inför högstadiet.
kliar sig i huvudet och undrar vad som ska prioriteras här näst.
funderar mycket på var man hittar energi.
funderar på varför det är så mycket i vår familj.
funderar på hur mycket utomstående kan förstå.




Många många funderingar!!!


//Mammafunderingar

Tre frågor...

I en normal familj (vad nu normal är...) tänker jag mig att en middag på kvällen äts tillsammans. Man frågar varandra om dagen.
I vår familj som inte riktigt faller inom det normala eftersom i den ingår det diabetes, Asperger, ADD, OCD och säkert lite till som vi inte listat ut än ;)
Där försöker mamman i familjen att prata med sina barn och sin man och frågar om dagen varit bra osv.
Detta är inte lika uppskattat av alla...
Jag faller ofta dit och mannen får allt som oftast påminna mig "du vet ju att du bara har tre frågor på dig, innan hon blir irriterad". Han pratar alltså om dottern med svårigheter. Det stämmer som han säger, att oftast efter tre frågor så har hon tröttnat och förstår inte alls varför mina frågor och hennes svar kan va en nytta för mig att veta.


Detta gör mig frustrerad!!!
Jag som vuxen måste backa men det är förbannat svårt. Jag vill ju veta vad mig tjej gjort under dagen och jag vill veta att hon haft det bra. Jag vill ju även veta om det inte varit bra. Tyvärr har hon väldigt svårt att få fram det :(




Jag vill ju bara hjälpa.




//Mammafunderingar.

Att aldrig ha fel.

Dottern har väldigt svårt att inse när hon själv gjort fel eller tänkt fel eller haft fel eller ja, ni fattar...
Det hör ju liksom lite till diagnosen..
Det är väldigt lätt att "skylla på andra". Hon gör det inte för att vara dum eller skylla ifrån sig.
Hon har inte förmågan att sätta sig in i hur någon annan tänker, eller hur det ser ut ifrån ett annat perspektiv.
 ( Här kan du läsa om Theory of mind, eller mentaliseringsförmåga  http://sv.wikipedia.org/wiki/Inlevelsef%C3%B6rm%C3%A5ga )


Men det blir ganska frustrerande ibland när det blir diskussioner och hon alltid, alltid ska ha rätt och kan inte sätta sig in i någon annans situation eller se på det från ett annat håll.


//Mammafunderingar.

Förändringar

Det här med förändringar...
Stora som små...


För ett par månader sedan så ändrade ortens köpcentrum namn. Det betyder att de fixade lite nya skyltar, snyggade till lite och ändrade om.
"Vad ska det va bra för?" "Varför måste de göra det?" "Är det nödvändigt" osv var yttalanden som kom från dottern.


Någon månad efter köpcentrumets namnbyte, var det dags för den lokala "macken" att ändra namn. Ännu värre... "Va, fan räcker det inte att ett ställe byter namn" osv...


I morse hakade hon upp sig på brödpåsen som hade bytt utseende. "Varför måste de hålla på".


Jag kunde inte annat än fnissa lite åt kommentarerna åt brödpåsen :)




//Mammafunderingar

Att bli bortbjuden...

I fredags fick vi en förfrågan från våra vänner, de undrade om vi skulle käka något tillsammans på kvällen.
I mitt huvud lät det superskoj.
Jag bad att få återkomma efter att ha pratat med mannen.


Mannen berättade att morgonen varit jättetuff för dottern. Att det var svårt att komma iväg till skolan. Hon hade ont, mådde inte bra osv. Tillslut kom hon iväg. Mannen ringde resursen som hjälper henne i skolan och förvarnade om att hon kunde vara sur. (Dock visar hon aldrig de sidorna i skolan, men det kan ju ändå vara bra att veta om vad som hade hänt på morgonen).
De diskuterade lite och resursen kom ju på att det även var nationella prov. Vilket också ger dottern en stress, eftersom det var hennes "värsta ämne" (som hon själv säger).


Fredagar är också en dag som dottern ofta kommer hem och är irriterad. Detta beror oftast på att de har bildlektion sista timmen = rörigt!


Mannen och jag pratade fram och tillbaka hur vi skulle göra gällande kvällen. Vi kom gemensamt fram till att vi måste "checka läget" med dottern innan vi kunde ta ett beslut.


När dottern kom hem från skolan kollade vi med henne vad hon skulle orka. Hon var tvungen att fundera en stund. Hon gick upp på sitt rum och pausade.
Denna gång ville hon försöka (eftersom vi bor nära så funkar det att gå hem).


Detta är en av de grejer som jag själv tycker är ganska jobbigt. Att man inte kan göra såna här saker spontant utan att tänka i flera steg. Förstör det mer än vad det ger energi? Hur blir det när man kommer hem?




Att energin ska hålla för hela dagen och inte bara i skolan, det är för många svårt att förstå...




//Mammafunderingar.

Liten syster

Lillasyster har inte mått så bra.
Det började innan sportlovet v 8. Hon var låg och orkeslös. Jag tänkte att hon är nog trött det är ju snart lov osv...
Hon började att äta mindre.
Efter lovet fortsatte det. Hon tackade nej till godsaker, lördagsgodis och åt minimalt med mat = inte likt henne.
Måndagen efter lovet tog jag en vikt på henne på kvällen. Onsdagen samma vecka kollade jag hennes vikt igen -1.6 kg på denna lilla kropp. Icke bra. Det blev samtal till 1177. Som hänvisade oss vidare till VC. Ringde VC och vi fick komma samma dag.
Det tog alla dess tänkbara prover.
Inget var "fel" mer än att det var vita blodkroppar i urinen. Jaha vad betyder det sa jag. Läkaren sa att det kan tyda på många saker men bl.a. oro och stress...
Jo men tack mitt dåliga samvete späddes på. Har jag inte kunnat tyda att hon mår dåligt. Detta arma lilla barn som får stå undan. Vänta. osv.


Vi har kontaktat skolan och vi ska försöka hjälpas åt att hålla koll på henne.




//Mammafunderingar

Läxor

När dottern just fått sina diagnoser (Aspergers syndrom och ADD) så var den förstå åtgärden i skolan att ta bort läxor i hemmet.
Hon skulle fortfarande ha läxor men de skulle göras i skolan. Hon fick även lägga på lite tid för detta efter skoltid. Men det har fungerat toppen.
Ingen anar hur denna anpassning har gjort livet liiite enklare för oss hemma...


I alla fall på senaste skolmötet. Tyckte personalen att hon skulle börja med läxor i hemmet igen, "det går ju så bra med läxorna så det tror vi inte är några problem", var typ det vi fick höra.
En annan anledning var "hon kommer ju inte undan läxor i högstadiet". Nej, men vem sjutton tror att vi gör det här för att hon ska komma undan?! Ingen hellre än vi vill ju att hon ska vara som alla andra i sin ålder... Om det är någon som vill byta ett tag så visst.


Det bestämdes att efter sportlovet skulle hon börja med engelska glosor.
Behöver jag säga att det blev gråt och tandagnisslan?!




Men att lära sig att man inte kan komma undan här i livet, det ska hon. När ska andra lära sig så pass mycket om hennes funktionsnedsättningar så att anpassningarna kan bli självklara?!


//Mammafunderingar