Jag håller andan...

Jag håller andan. Törs knappt andas och än mindre ropa hej...
Men de första dagarna har funkat toppen! Men jag vet att bakslaget kan komma, jag vet ATT det gör det. Det kan kännas tråkigt och negativt att man har den inställningen, men för min del är det en överlevnadsplan. Att vara beredd liksom.
Förra året gick också toppen de tre första dagarna sen brakade hon totalt. Det behöver inte bli så. Men man törs heller inte riktigt tro att det ska gå såhär smärtfritt...
Jag är glad för varje dag som hon är nöjd och glad och familjen känns hel och intakt.


//Mammafunderingar