Idag har det varit en riktigt tuff dag...
Dottern har gått på mig fysiskt, så hårt så jag ömmar på armarna.
Jag bad om att hela familjen skulle hjälpas åt att städa. Det skulle jag aldrig ha gjort...
Dottern blev mer och mer arg, för hon hade ingen lust. Hon kallade mig för en hel hoper med väl valda ord. Jag tappade tålamodet och gav henne mobilförbud.
Då bast det ännu mer för dottern som började slå på mig. Hon slog mig på armarna och jag försökte backa men hon gick efter. Hon slog igen sin dörr så dörrlisten ramlade bort. Listen med spikar tog hon och började slå på mig, på mina ben och på mina armar, jag försökte ta mig där ifrån och skulle gå ner från trappen då sparkar hon mig i rumpan. Jag går ner då rusar hon in i vårt sovrum, slänger ner sängkläderna på golvet, river ur lakan mm. Då går jag upp igen eftersom vi har datorer där inne ville jag verkligen inte att hon skulle ge sig på dem. Får leda henne ut ur vårt rum samtidigt som hon bankar och slår på mig och sliter i mina kläder. Jag stänger dörren och står för med foten så hon inte kan ta sig in till mig.
Det hela fortsätter en lång stund...
Det slutar med att hon får ångest och ber om ursäkt i skriftform.
Jag har svårt att suga åt mig av ursäkten.
Vad kommer här näst?
Ska det vara så här?
Detta är en lång historia som jag gjorde väldigt kort...
//Mammafunderingar
Oj oj. Låter onekligen ganska så tufft.
SvaraRaderaBåde för er och för henne själv så klart.
Att bli arg har ju varje människa rätt att bli. Men när det går så långt att man gör illa andra eller börjar skada sig själv har ju nån form av en gräns passerat.
Hur gör man då? Vet faktiskt inte. har inget bra svar alls på den frågan.
Just nu kan jag bara vara med dig i tanken och försöka ge dig ännu mera kraft för att orka.
Finns möjlighet att nånstans i framtiden kunna förutse när hennes ilska övergår till handlingar som inte är ok? Kan man möta henne innan på nåt sätt? Kan man jobba med henne när hon är på bra humör genom att göra och visa sociala berättelser om vad och hur ni andra känner när hon blir så arg? Och påvisa saker hon kan göra istället när hon känner att ilskan brinner inom henne? Typ lägga sig på golvet och banka med armar och ben och skrika det högsta hon kan ner i en kudde. ( Det tricket lärde min mamma mig när jag var en arg tonåring, dock utan diagnos. Jag trodde inte hon var klok på en fläck när hon visade mig hur man gjorde…men det funkade.) Nånstans innerst inne mår hon ganska så dåligt och ber ändå om ursäkt efteråt.
Massor av frågor och ni har säkert testat allt redan, jag vet.
Jag tänker på er i vilket fall som helst!
Kram kram!
Hur har ni det idag? Tänker massor på er. Kram kram!
SvaraRaderaTack för tipset ang att skrika i kudden, jag föreslog det. Hon ska försöka göra det nästa gång.
SvaraRaderaVet så väl att hon behöver mer förberedelser för denna typ av krav än vad hon fick denna gång... Det är lätt att vara efterklok, men man är ju inte mer än människa.. :(
Men hon förstår att hon gjor fel och hon var riktigt ångerfull på kvällen, som jag förstod att hon skulle vara.
Tack för omtanken! Kram