Kollo

I samband med att vi fick diagnoserna (Asperger och ADD) på dottern så kom LSS-handläggaren hem till oss och berättade vad vi kan få för stöd och avlastning. En av grejerna var att dottern kunde få åka på kollo. Dagkollo med möjlighet till en övernattning.
Mannen och jag nappade direkt när vi fick höra allt fantastiskt som de skulle få möjlighet att göra. T.ex. rida, åka båt, fiska, bada, köra miniracing, minigolf, sjunga, kubb, brännboll, bio, skattjakt mm. Det skulle vara rejält med personal, nästan en personal/barn.
I alla fall så anmälde vi dottern till detta. Vi väntade dock med att berätta för henne att vi anmält henne till kollot. Men ett par veckor innan så nämnde vi första gången att hon skulle på kollo. Hon blev totalt skogstokig! "Jag ska inte på nåt jävla kollo" "Ni är fan inte kloka som har anmält mig utan att fråga" osv.
Och ja, man kan ju tycka att vi är taskiga som anmäler henne utan att fråga henne själv. Till saken hör att så har vi fått göra med alla fritidsaktiviteter också. Annars hade vi haft en dotter som inte tagit sig för någonting. Hon skulle aldrig komma och be om att få börja på någon aktivitet osv.
Vi låg lite lågt ett par dagar, men varje gång det kom på tal var utbrottet ett faktum. Man kan ju undra varför vi ändå höll fast vid vår anmälan och "tvingade" henne till detta. Jo, man kan säga så här, vi känner vår dotter, hon har varit hos oss i snart 12 år och vi känner henne...
Dagarna rullade på och söndagen kom, som var dagen innan det stora kollot. Jag var fortfarande osäker på om vi överhuvudtaget skulle få dit henne, det är ju inte så att man bär ut en 12-åring i bilen direkt. Att övertala någon som är helt i låsning och affekt är inte heller att föredra. Vi sa bara "du ska dit, så är det bara, punkt" Hon försökte argumentera, ångesten var total. (Mammahjärtat höll återigen på att gå i tusen bitar)
Vi visste fortfarande inte vad som var bästa lösningen på vem som skulle köra henne till kollot. Vi kom fram till att vi skulle ta farmor till hjälp. Jag kunde åka till jobbet. Men morgonen var inte den bästa. Dottern var så arg. Jag beslutade mig för att åka 10 min innan farmor skulle komma. Det sista dottern sa var "glöm att jag öppnar när farmor plingar på" (vilken tur att hon har egen nyckel tänkte jag och stängde dörren) Inifrån hördes ett illvrål, och jag funderade på om vi verkligen gjorde rätt...
Mina tankar var någon annan stans när jag åkte till jobbet. "Har vi gjort rätt" "får hon men för livet av det här" "hon kommer aldrig förlåta mig" osv.
Jag meddelade farmorn hur läget var och önskade henne lycka till.
Jag fick sedan ett samtal från farmorn efter att hon hade lämnat en glad men pirrig dotter på kollot. Allt hade gått bra och hon följde med i bilen utan problem. Åh vilken lättnad.
Sen återstod bara väntan på att hon skulle komma hem. Skulle vi få ångra vårt val att tvinga henne dit, det skulle vi snart få reda på...
Dottern kom hem och var på ett stålande humör. Hon var så glad och hon hade haft såååå kul. Vi fick inte veta så mycket detaljer eftersom hon inte gillar att bli utfrågad och berättar inte så mycket själv. Men det gjorde inget huvudsaken var att hon var nöjd! Och det kan man säga att hon var!
Hon var tillochmed så med på noterna att hon packade om sin väska redan på kvällen och det händer aldrig annars!

Oftast vet man innerst inne vad som är rätt.

//Mammafunderingar